Utdrag från min dagbok:
Personalen vi hade på sjukhuset, var helt underbara. Speciellt en sjuksköterska som hette Marie. Hon engagerade sig verkligen i oss. Kanske mycket för att hon själv hade små barn hemma. Dagen då respiratorn skulle kopplas ifrån, så ville jag inte vara med i rummet, utan gick istället och satte mig i fika rummet. Marie kom efter och övertalade mig att vara med och nu ångrar jag inte för en sekund att jag var med där den sista stunden. Jag höll Max i min famn. Han var så vacker. Fast att han var död så såg han så levande ut. Hans kinder var fortfarande rosiga och det såg ut som om han sov. Det var nog först då den skrämmande sanningen gick upp för mig, att han aldrig mer skulle öppna sina ljus-blå ögon. Innan dess hade jag klamrat mig fast vid hoppet om att han skulle överleva, nu visste jag inte längre vad jag skulle klamra mig fast vid.....
Jag kan nog säga att jag har vuxit som människa efter den här händelsen. Jag har en större visdom om sorg, både min egen och andras och jag har lärt mig ur skört livet egentligen är. Hur snabbt en lycklig tillvaro kan raseras till total oreda och kaos. Och jag har lärt mig att ta tillvara på varje sekund, och glädjas för minsta lilla sak och att inte ta något för givet, vad det än må vara...
Jag har fått acceptera att Matti och jag sörjer olika och inte alltid samtidigt. Vi brukar inte sjunka till botten samtidigt, utan det finns alltid någon av oss som kan dra upp den andre till ytan igen. Matti vill inte tala så mycket om det som har hänt, så jag tvingar inte honom heller. Mitt behov av att tala är däremot väldigt stort och jag behövde och behöver ännu få berätta om och om igen.....
Tiden läker alla sår, lyder ett ordspråk. Att det inte stämmer vet vi som har blivit drabbade. Men tiden mildrar och så småningom kommer sorgen att bli lättare att bära. Jag tyckte det var så skönt den dagen då jag insåg att jag inte tänkte på Max och på det som hade hänt varenda minut, varenda sekund. Jag såg det som ett sundhetstecken. Att livet fortfarande pågick och att jag var på väg framåt. Fast visst finns det fortfarande dagar då jag känner mig oerhört svag. Dagar då kraften liksom går ur en och håglösheten tittar fram. Men styrkan finns där bakom någonstans och så även hoppet, för annars så hade jag inte orkat leva vidare...
Jag besöker inte graven lika ofta längre. När jag är där så känns det så obegripligt att förstå att under all den kalla jorden ligger min son begraven, och jag kan inte riktigt samla mina tankar. Jag vet att hans lilla kropp finns där, men jag vill så gärna tro att hans själ befinner sig någon annanstans. På en mycket behagligare plats. Jag vill gärna tro på ett liv efter döden och på en återförening mellan oss.....
Bakgrunden och bilderna har jag lånat från http://www.graphicgarden.nu
