Av
Antoon Geels, prof. i religionspsykologi i Lund (skall ingå i samlingsvolym med
arbetsnamnet Väglöst land. Tro utan tillhörighet, som väntas utkomma 2005)
Trots sina åttio år är Erland
Lagerroth en av våra mest entusiastiska sökare efter nya sätt att se på
människan och hennes plats i kosmos. Man tänker sig att människor som uppnått
hög ålder tenderar att befästa sin livssyn. Erland Lagerroth gör tvärtom. Han
tycks exemplifiera vad Bo Ahrenfelt kallar ”förändring som tillstånd”.
Oförtröttligt presenterar han nytänkare för en svensk läsekrets. Under en
period av knappt tjugo år har han publicerat inte mindre än fem böcker av detta
slag. Titlarna talar för sig själva: Mot
en ny vetenskap (1986), Världen och
vetandet sjunger på nytt (1994), Nya
tankar, nya världar (1999), Sökandet
är vårt största äventyr (2003) och nu senast Bortom Darwin och DNA (2004). Alla böcker kan sägas handla om
Lagerroths tankar om nytänkarnas tankar om alternativ till det etablerade
vetenskapliga paradigmets fallgropar och fadäser. För dessa i mina ögon
förnämliga presentationer har Erland Lagerroth blivit utnämnd till ”Årets
förvillare 1998” av föreningen Vetenskap och folkbildning, som ser det som sin
uppgift ”att främja folkbildning om vetenskapens metoder och resultat”.
Motiveringen till utnämningen lyder så här: ”för hans enträgna försök att göra
en ytligt mystifierande attityd till naturvetenskapen akademiskt respektabel”.
Onödigt att säga att det handlar om etablerad vetenskap. Om man, som Lagerroth
och många andra, istället ser det som sin uppgift att ifrågasätta denna
vetenskap måste det ses som en merit att få en sådan utnämning.
Några år senare tilldelades Erland Lagerroth tidskriften
Sökarens klokpris för år 2003. I motiveringen nämns att han i en rad böcker och
artiklar ”kunnigt har informerat om nya, viktiga tankar inom vetenskap och
världsåskådning”. Han beskrivs som nytänkare, en av de fria själar som ofta
förbises av det konservativa etablissemanget.
Erland Lagerroths väg till de nya tankarna framgår av hans
innehållsrika hemsida, liksom självfallet av böcker och artiklar.[1]
Han blev docent i litteraturvetenskap vid Lunds universitet 1960 och fortsatte
sedan som universitetslektor 1974-1991. Som litteraturvetare har han alltid
intresserat sig för helheter i diktverk, och då speciellt romaner. Att tolka
dem innebär ett kretslopp mellan tillägnelse, skapande upptäckt och kontroll.
Det är en ständigt pågående process, en växelverkan mellan delen och helheten.
Den liknar en spiraltrappa, men i så fall en trappa med ständigt nya
förgreningar i form av överskridanden. I motsats till den traditionella
empiriska vetenskapen, som undersöker verkligheten genom analys, sönderdelning
av objektet och reduktion, argumenterar Lagerroth för ståndpunkten att man
aldrig kan förstå helheten utifrån delarna. Denna inställning framfördes bl.a.
i arbetet Litteraturvetenskapen vid en
korsväg (1980), som betraktades som något av en stridsskrift.
Några år senare vidgades horisonten när Erland Lagerroth
läste en bok om vårt självorganiserande universum, skriven av Erich Jantsch och
tillägnad den rysk-belgiske kemisten Ilya Prigogine, som erhöll nobelpriset i
kemi 1977. Prigogine fick priset särskilt för sina forskningsresultat kring så
kallade dissipativa strukturer eller självorganiserande system. Världen, menar
Prigogine i Lagerroths tolkning, ”fungerar inte som rörelser i fulländad och
evig balans, rörelser utan riktning och förändring. I stället består den av
strukturer och system mer eller mindre långt från jämvikt, system som förändrar
sig med tiden och som därför kan leda till något annat och nytt. Dessa system
fungerar på ett mycket mer komplicerat sätt, men funktionssättet har ändå låtit
sig beskrivas, nämligen i Prigogines teori om ’dissipativa strukturer’. Bland
annat är de inte passiva utan självorganiserande.”
Det finns exempel på sådana system överallt – virveln i
badkaret, snöflingan som växer fram och blir olik alla andra flingor, människan
själv. Den självorganiserande strukturen finner man även i människans skapelser
– samhällen, städer, företag, ideologier, vetenskap, litteratur, konst. Den
inkluderar m.a.o. hela den värld som humaniora arbetar med. Prigogine har
därmed skapat en syntes eller en allians mellan naturen och människan, materien
och livet, naturvetenskapen och humaniora.
Så långt är allt väl. Men var kommer andligheten in i
bilden? Den dimensionen i Lagerroths virvlande kunskapsspiral införs framför
allt med en av vår tids märkligaste tänkare, amerikanen Ken Wilber. I ett
arbete från åttiotalet hänvisar Wilber till den medeltida filosofen och
mystikern Bonaventura, som lärde oss att skilja mellan tre typer av kunskap,
alla lika legitima, nämligen kunskap erhållen via kroppens öga, dvs. observationer
av yttervärlden; kunskap via intellektets inre öga samt kunskap via
kontemplation, meditationens och mystikens kunskapsorgan. Alla dessa
kunskapsformer innehåller data. Shakespeares Hamlet, kommenterar Lagerroth, ”är
i sinnevärlden bara papper och trycksvärta, men för vårt inre öga har både
pjäsen och prinsen en långt rikare existens än någonsin den ’verklige’ Hamlet i
historiens dunkel. Allt vetande faller ytterst tillbaka på sådant som är givet.
För något av de tre ögonen.”
Begreppet andlighet används i vid betydelse hos Lagerroth.
Det representerar den andra konen i timglaset – humaniora, teologi och
samhällsvetenskap – där naturvetenskapen är den första. Och via denna
timglasets andra kon kommer Lagerroth in på andlighet i mer snäv mening, som en
uråldrig eller oförgänglig filosofi i Aldous Huxleys mening, en filosofi ”som
gör medvetandet till det första och
grundläggande.”[2] Det är
självfallet fullt legitimt, fortsätter Lagerroth, ”att fördjupa sig i
medvetandet, i djupa andliga upplevelser”, ett område som särskilt den indiska
filosofin ägnat sig åt. Men öst har inte längre monopol på andlig filosofi!
Även i västerlandet växer det fram en stor och betydelsefull forskning på
området. Lagerroth nämner den brittiska föreningen ”The Scientific and Medical
Network” (SMN), som han själv är medlem i, som exempel. En gruppering i detta
nätverk med förgreningar i ett femtiotal länder har publicerat ett manifest som
är ett alternativ till den ortodoxa vetenskapens postulat. Undertecknarna av
manifestet bekänner sig till en grundsyn som inkluderar och samtidigt
överskrider den etablerade vetenskapssynen. Universum, säger man, är en
organisk enhet och genomträngd av liv och medvetande. Det är ett
självorganiserande universum, vars fundament är medvetandet. Det är medvetandet
som driver evolutionen framåt och det kan existera oberoende av fysiska
underlag. Det individuella medvetandet framstår i manifestet som en del av ”det
kosmiska medvetandet”.[3]
Därmed går man utöver Ken Wilbers tanke att det alltid finns ett ”korrelat”
till det andliga i hjärnan.
Det är uppenbart att manifestet utmynnar i något slags
religiösa trossatser, och jag är inte säker på att Erland Lagerroth ansluter
sig till dem. Det är väl bäst att fråga. Men så hittar jag en artikel som han
skrev för Svenska Dagbladet (17 november 2002). Rubriken är ”Livsvetenskap
mellan tro och vetande”.[4]
Det första ordet knyter samman de följande. Återigen för han fram Prigogine
m.fl. och deras syn på en integrerad vetenskap. I artikeln säger Lagerroth
också att han har lättare för att använda ordet gudomlig än Gud. Han har t.ex.
inget till övers för ”Gamla testamentets straff- och krigsgud”. Lagerroth kan
göra Georg Kleins ord ”hans enda ursäkt är att han inte finns” till sina egna.
Men motsatsen, ateismens analytiska, reduktionistiska och tröstlöst
deterministiska värld, vill han heller inte ha något att göra med. En passande
hållning, menar Lagerroth, är förundran eller förvåning. På ett seminarium hade
han hört regissören och skådespelaren Etienne Glaser säga att ”förvåning är den
bröstvårta där vi diar mening med tillvaron”.
Det är svårt att komma ifrån intrycket att Erland Lagerroths
nyfikenhet utsträcker sig även till andlighetens stora frågor kring människan
och hennes relation till något för universum grundläggande, kanske det kosmiska
medvetandet. Möjligen hittas en del av svaren hos förutnämnde Ken Wilber, idag
kanske den främste företrädaren för integrationen av timglasets två koner,
naturvetenskap och humaniora. Wilber tar sin utgångspunkt i Prigogine och andra
som lämnat bidrag till den nya vetenskapen, men lägger till en dimension –
medvetandets eller själens och spiritualitetens inre dimension. Lagerroths
sökande är i sig ett bra exempel på det perspektiv han intresserar sig för,
nämligen kunskapens ständiga differentiering och integration. Den andliga
dimensionen kan därför mycket väl integreras med en vetenskapligt baserad
världslig syn. Vad säger Wilber om saken?
Det är inte alldeles lätt att sammanfatta några hörnstenar i
Ken Wilbers omfattande skrifter. Den vane introduktören Erland Lagerroth
behövde ett femtiotal sidor för att ange huvudtankarna i en enda av Wilbers
sjutton böcker, låt vara att den med sina dryga åttahundra sidor är den mest
omfattande av dem. Vi får alltså begränsa oss till det absolut nödvändigaste.
Wilber nöjer sig inte med mindre än en utvecklingslära med
ett mycket brett spektrum, en världsfilosofi som väver samman öst och väst,
vetenskap, moral och estetik. Det handlar alltså om en integrerad filosofi,
inte på detaljnivå, utan ”på nivån för orienterande generaliseringar: en väg
att låta förstå att världen verkligen är en, odelad, hel”.[5]
En av utgångspunkterna är att världen inte är ett ”plattland” utan har en
vertikal struktur; den är en obruten kedja av stadier eller nivåer som sträcker
sig från materia till liv, medvetande, själ och ande. I anslutning till Arthur
Koestler kallar han den en holarki, bestående av så kallade holoner. En holon
är en helhet som samtidigt är en del av en annan och större helhet. Så är t.ex.
atomer delar av molekyler, som är delar av celler, som ingår i organismer, etc.
Hela världen består av sådana holoner, helheter som samtidigt är delar i
överordnade helheter. Alltsammans ingår i ”The
Great Chain of Being”.
Wilber talar även om individens och samhällets
utveckling i termer av holoner. Båda har en insida och en utsida. Inre
upplevelser motsvaras t.ex. av yttre processer i vår hjärna. Sammanlagt får vi
fyra fält eller kvadranter: en inre individuell kvadrant, som Wilber kallar
”jag”. Den beskriver utvecklingen av våra inre upplevelser. Sedan har vi en
yttre individuell kvadrant, ”det”, som bland annat säger något om hjärnans
fysiologi. Den tredje kvadranten är kollektivet, ”vi”, ett ”inre rum” där vi
delar uppfattningar med varandra i ett kulturellt sammanhang. Den fjärde och
sista kvadranten är den yttre kollektiva, ”det” i pluralis, utvecklingen från
galaxer till planeter och olika former av mänskliga samhällen.
När det gäller individens utvecklingshistoria följer Wilber
den kände utvecklingspsykologen Jean Piaget och hans beskrivning av barnets
olika stadier. Det handlar ständigt om differentiering och integration. Lyckas
man inte integrera kan det bli fråga om åtskillnad, upplösning eller
dissociation. Om jag har förstått honom rätt lyckas vi långt ifrån alltid med
integrationen, vilket leder till neuroser. I Wilbers terminologi är det då
fråga om att utplåna aspekter av våra egna organiska holoner, som då visar sig
i förklädd form – såsom neuroser.
Utvecklingen stannar dock inte med Piaget. De högre
stadierna beskrivs av Wilber först med ordet ”visionslogik” eller
”nätverkslogik”. ”Den arbetar med begrepp som (ömsesidig) relation, helhet,
process, system, feedback, komplexitet, osäkerhet och kan därför hålla samman
motsägelser, förena motsatser, arbeta dialektiskt och icke-lineärt”.[6]
När Wilber därefter kommer till de transpersonella
medvetandestadierna vill Lagerroth inte längre vara med. Eller rättare sagt,
han förklarar sig inkompetent. Detta trots att Wilber understryker att det är
de transpersonella stadierna som ger oss hopp om framtiden. Men Lagerroth
hoppar av därför att han själv inte har erfarenhet av dessa nivåer, ”ingen
annan än den starka upplevelsen att leva i en värld som förtjänar kallas
gudomlig”.[7]
I slutkapitlet av Sökandet är vårt
största äventyr återkommer Lagerroth till sin beundran av och förundran
inför naturen. Den är ständigt skapande, ”ett hav av självorganiserande
processer och system”. Materien är inte någon passiv klump, utan består av
system i dynamisk jämvikt. ”Felet med materialismen”, skriver Lagerroth
träffande, ”var inte att den var en lära om materien utan att den inte förstod
sig på materien”.[8]
Behövs Gud i en sådan värld? Lagerroths svar tycks vara att
Gud kan ersättas av naturen. I Första Mosebok var Gud aktören.
Sextonhundratalets vetenskap ersatte Gud med människan. Naturen har hela tiden
betraktats som passivt objekt för Guds eller människans handlande. Men denna
tredje part kan själv vara aktiv, konstaterar Lagerroth. ”Då kan naturen överta
Guds roll och skapa sig själv – och till sist också människan.” Men naturen då,
varifrån kommer skaparkraften? Inför den frågan erinrar han sig hur han i
Divine Life Society i Rishikesh i Indien 1993 ställde en fråga till gurun
Krishnananda: ”Nu när Prigogine visat att världen skapar sig själv, behövs väl
ingen Gud?” Och alldeles omedelbart kom svaret: ”Också en värld som skapar sig
själv behöver en gång ha blivit skapad.” Kanske det, men en sådan Gud känns så
avlägsen och ogripbar, att han (Lagerroth) hellre håller sig till den skapelse
som han är en del av. Eller ser Gud som ”the mind of nature”.
Lagerroths hållning, säger han själv, är inte fråga om
religion i vanlig mening, än mindre om kristendom. (Men han är glad att ha
blivit uppfostrad i kristen etik.) ”Men en värld som skapar sig själv och
människan med den är onekligen något annat än den enkla, passiva värld som både teologin och den klassiska
naturvetenskapen håller sig med.” Den bästa hållningen, säger han i slutet av
sin bok, ”är därför förvåning, häpnad, beundran”. Och han vill gärna erinra om slutraden i Heidenstams
dikt ”Himladrottningens bild i Heda”: ”Den har tro, för vilken mycket är
heligt.” I sin dödsannons vill han ha slutpartiet i en annan dikt av densamme,
”Gravskrift”:
Mig
förunnades det ofattbara
att
som människa
få
leva några år på jorden.
Gläd
dig du, som än ser solen.