Intervju med Erland Lagerroth 2002 05 22

Av Hans Ljungqvist

Vem är Erland Lagerroth?

Erland Lagerroth är docent i litteraturvetenskap vid Lunds universitet och har tidigare publicerat bl.a. Mot en ny vetenskap och Världen och vetandet sjunger på nytt.

Varför valde vi att intervjua ?

Erland Lagerroth har genom sitt författarskap bidragit med att för en svensk publik visa på den större förståelse av tillvaron som skymtar fram inom modern naturvetenskap.

Intervjun i sammanfattning:

… sin bakgrund

Jag har alltid, ända sen min barndom haft ett nära förhållande till naturen, eller till materien om man så vill. Jag växte upp i Smedslätten i Bromma. Minns än den extra stora sten som buktade ut från stenmuren där. Hade på något vis ett slags umgänge med den.

Började sedan att läsa geografi på universitetet. Stod där mitt emellan naturvetenskap och humanoria. Sen läste jag också litteraturhistoria och det var det som gick bäst, så det blev där som jag fortsatte. Men jag fick ihop mina områden, humanoria och natur, genom att skriva min avhandling om landskapen i Gösta Berlings saga och Nils Holgersson. Sen blev det lite mer fördjupning i litteraturvetenskapens ämnesfrågor. Men till sist hade jag kommit fram till ett nytt sätt att tänka, med vissa nyckelbegrepp. Finns att läsa mer om detta på min hemsida. Under samma tidsperiod hade det kommit fram ett nytt sätt att tänka inom naturvetenskapen, en annan världsbild. Genom Erich Jantsch´s bok The Self-Organizing Universe kom jag i kontakt med Prigogine, den nya vetenskapens katalysator. Prigogine är professor i fysikalisk kemi i Bryssel och i Austin, Texas.

… vetenskap och världsbild

Själv upplever jag det som ett privilegium och en lycka att kunna gifta mina båda intresseområden igen. Inte som någon auktoritet eller specialist på naturvetenskapliga problem. Men jag inbillar mig att det finns en nivå där man kan tala om vetenskap, världsbild och sätt att tänka i termer som kan kallas allmänna. Jag vill hävda att specialisterna gräver ner sig i sina specialproblem och inte ser över kanten där. Det finns en kant att se över, det finns en värld som vi lever i. Den traditionella vetenskapen, som vi kallar den moderna, har gjort sig en adekvat men samtidigt inadekvat uppfattning om tillvaron. Den moderna vetenskapen har gjort sina mästarprov i atomfysik och astronomi. Men vi lever inte i atomernas värld eller galaxernas värld, utan vi lever i denna underbara värd med träd, vindar, himmel, hav, jord, djur osv. Prigogine har gett oss en förståelse för detta. Vi lever inte i en anhopning av atomer och molekyler, inte i en grushög. Vi lever i ett hav av självorganiserande system. Detta ger en helt annan uppfattning av vår värld och en annan uppfattning av vårt förhållande till denna värld. För vi är ju själva sådana självorganiserande processer och system. Varje del av vår kropp, inklusive våra celler är sådana system. På det sättet är vi som vår omvärld och vår omvärld är som vi.

… livet och de stora frågorna

Jag har själv inte haft några stora meditationsupplevelser, har inte varit i kontakt med det universella medvetandet eller vad man nu kan kalla företeelserna på denna nivå. Men jag förnekar dem inte. Några av mänsklighetens stora har ju hävdat att det finns en sådan nivå och jag är inte den som vill eller kan förneka detta. Men jag har en kärlek till den här världen mellan galaxerna och atomerna som Prigogine har förklarat för oss. Och detta är paradiset. Jag skrev en liten bok om Aniara. En av de stora behållningarna med Aniara är den att dessa människor flyr ifrån jorden till himmelen, för att finna att det de kommer till är helvetet och det de flytt ifrån och förstört är paradiset. Det är jorden som är paradiset. Det traditionella paradiset, där lejonen betar ihop med lammen, är en tankekonstruktion. Det finns många sådana tankekonstruktioner. De kan ju vara roliga men de är tankekonstruktioner. Det paradis som kan existera är det som vi har här. Det finns inga absoluta meningar. Detta bottnar i Platon som sa att det enda rätta och fina är det som är absolut i alla avseenden. Det finns inget absolut. Hela världen bygger på trial and error, att lära sig av misstagen. Livet i stort har fungerat efter denna princip och det är vad vi också måste göra.

Det är inte bara individer som utvecklas i olika åldrar, det gör även livet. Vi människor är en ung art, en ny art. Vi är inte framme vid ålderdomen, utan vid tonåren. Det är då man bråkar och står i och begär absoluta resultat. Vi har att växla från strid och konkurens till samarbete.

… om paradigm

Paradigmet är ett hinder för att få allt sagt. Man rör sig bara i en viss världsbild. Paradigmteorin gör det möjligt för oss att bli medvetna om detta förhållande. Den gör det möjligt att få sagt mer.

Att förstå att den värld vi lever i är en värld som vi kan umgås med och är som vi. Att leva i en grushög kan ju inte vara särskilt skojigt. 1950-talet var ett fängelse, paradigmbegreppet var något otänkbart. Fängelset bestod av den logiska positivismen eller som den mer neutralt kom att kallas senare; den analytiska filosofin. Det fanns bara ett sätt att tänka. . Värdet av paradigmteorin är att visa att det finns andra sätt att tänka, andra världsbilder. Inom hermeneutiken finns två ord som passar bra in i detta sammanhang: adekvat och giltig. En tolkning kan aldrig vara sann för alla människor i alla tider, men den kan vara adekvat, giltig i en viss situation. Jag menar att det paradigm som bl a knyter an till Prigogine är mera giltigt och adekvat än den gamla fixa världsbilden. Det är helt enkelt nyttigare, gör en lyckligare. Albert Camus fångade detta när han skrev om Sisyfos. Han gjorde en tolkning av den gamla antika myten. Sisyfos är dömd av gudarna att rulla ett klippblock upp för en sluttning och sedan se det rulla ner igen, och då bara börja om igen. Det är en sådan värld som det gamla paradigmet låter oss leva i. Det är en värld som inte har någon som helst likhet med oss själva. Det är Descartes, Newtons och Galileis värld som vi levt i i 350 år och som gett oss teknikens alla triumfer men också miljöförstörelsens faror. Den yttersta faran är att människan går under på eget grep. Däremot går inte jorden under, det har jag lärt mig mycket entydigt. Det sista jag läste var en liten talande historia om två planeter som möts. Den ene frågar den andre: hur är det? Den andre svarar; mår inte så bra, har blivit med Homo Sapiens. Den förste svarar; det är inget farligt, det går snabbt över… Det är väl bara att hoppas att vi inte kommer dit.

… det goda livet

Hörde Hasse Alfredson häromdagen på radion. Knyter an till det med begreppen ’änglamark’ och ’himlajord’. Två andra ord för att vi lever i paradiset. Bordet är dukat men det är upp till oss att förstöra det. Detta betyder inte att i ska gå tillbaks till vildarnas ståndpunkt. Vi kan aldrig gå bakåt i idéernas historia. Men vi behöver med bibehållet tänkande och medvetande söka oss fram till en spontan gemenskap med naturen. En ny allians under bibehållen relativ självständighet. Änglamark och himlajord är bra ord för detta. Vi har precis kommit hem från vårt sommarställe på Kullen. Detta är ett slags förkroppsligande av paradiset – om det inte blåser sydvästvind. Ännu ett exempel på att det inte finns något absolut paradis.

Litteratur är hygien. Gäller inte bara skönlitteratur utan även det som handlar om den alternativa världsbilden. Otroligt hälsogivande. Det känns som om luckor slås upp, man drar efter andan och därute ligger en helt annan, underbar värld. Inte en grushög, klippvärld eller ett fängelse.

Det finns bara ett jordklot. Detta är något som är oerhört centralt. Läste nyligen en författare, Elisabet Sahtouris, som utvecklade denna tanke. Hon skrev att detta jordklot bara får materiellt tillskott av en meteor eller kanske komet då och då. Jorden är en ö, måste klara sig själv. Den fungerar genom recycling, finns inget bra svenskt ord för detta. Allting måste bli recycled, annars kan livet på jorden inte fortsätta. Om människan bedriver rovdrift på naturen, utan att ge tillbaks, så kan det inte fungera. Jag tror att människan kan ta sitt förnuft till fånga men det räcker inte med förnuftet. Måste till en slags väckelse. Ser bekymmersamt ut. Som motvikt till detta finns det de som menar att människan är universums instrument för att bli medvetet om sig självt. Jag förnekar inte en sådan tanke, ligger något i det.

Jag är inte kristen men religiös är jag väl när jag tror på att jorden och naturen är en helgedom och att det är ett privilegium att få leva i denna värld. Att vi själva är helgedomar och under. Jag är religiös i den meningen, att den gråa grushög som positivismen gav oss till skänks har jag lämnat bakom mig sedan länge. Den stora lyckan i att i den nya världsbilden så är träden och bäckarna också heliga.

Länk till hemsida