Intervju med en sökare

Av Bodil Erberth i TOK (Tanke och känsla) 2004

Om man tar av från vägen mellan Mölle och Arild på Kullahalvön, in på den lilla körvägen där det står Hembygsdgård, så kommer man till Himmelstorp 1, en gammal korsvirkesgård, belägen på Kullabergs sluttning, nu hembygdsmuseum och kafé. En av sommarens allra vackraste dagar kommer jag hit för att leta upp Himmelstorp 2, som är Erland Lagerroths sommarhem.

- Det är bara att fortsätta där vägen slutar, har Erland sagt i telefonen,

- rakt fram och nerför grässlänten. Huset syns inte förrän man kommer alldeles inpå det.

Och verkligen - jag finner en liten, knappt synlig väg och fortsätter in i skogen. Efter en stund visar sig ett vackert gammalt hus och där står Erland på gräsmattan och tar emot. Han ser spänstig och solbränd ut , klädd i shorts och t-shirt. Detta är Himmelstorp 2, som tillhör Krapperupsstiftelsen och har arrenderats sedan 1929, först av Erlands mormor och nu av honom själv och hustrun Ulla-Britta - professor emerita vid Lunds universitet. Själva huset, troligen en gammal boningslänga, är nu det enda som finns kvar av den ursprungliga fyrlängade gården. Erland har mycket att berätta om husets historia, och har bland annat skrivit en artikel om det i Kullens hembygdsförenings årsbok Kullabygd 1995. Här tillbringar paret Lagerroth - sina somrar. Jag blir visad runt,

blir bjuden på kaffe i trädgården, och Erland börjar berätta.

.- Detta är mitt andra paradis, säger Erland. Det första paradiset i hans liv var Smedslätten i Bromma, där han tillbringade sina första 8 år. Egentligen föddes han i Lund, år1925, men redan när Erland var 8 månader flyttade familjen till Smedslätten. Här fanns skogar, Mälaren och fri natur och han har många fina barndomsminnen därifrån. När familjen flyttat till Lund igen hade han svårt att vänja sig vid avsaknaden av natur; allt var liksom bara gator och åkrar. Fadern var professor i statskunskap och gjorde sig känd för sitt liberala, vetenskapskritiska synsätt. Hans doktorsavhandling hette ”Frihetstiden författning” och var kontroversiell genom synen på Frihetstiden som en demokratisk tid. Den passade inte in i det akademiska synsätt som rådde då.

Erland tog studenten vid Katedralskolan och blev fil. kand. vid Lunds Universitet år 1948 i geografi, litteraturvetenskap och slaviska språk. Som värnpliktig sökte han som reservofficersaspirant till Flygvapnet, kom in, genomgick flygutbildning i Ljungbyhed och flög även jaktplanet J 22 vid F 10 i Ängelholm. Men han fann att det inte var hans väg, han tog avsked och satte sig på Himmelstorp 2 att fundera över framtiden. Det var då han blev så förälskad i platsen att han återkom alla sina somrar med ett par undantag, då han vistades utomlands.

Den akademiska banan var inte självklar från början. 1948 återvände han till Stockholm och försökte sig som hallåman, men rösten lät inte bra i radio. Han blev amanuens vid industrikommissionen, där han som svensk representant fick resa runt i Sverige och kontrollera varor finansierade genom Marshallplanen. I vissa resor deltog även Ulla- Britta, och de har många roliga minnen från den tiden.

Han bestämde sig dock så småningom för vidare akademiska studier, men då alltjämt i Stockholm. Sin examen från Lund kompletterade han med bl a teoretisk filosofi. Han disputerade i litteraturvetenskap år 1958 – fem dagar innan Selma Lagerlöf fyllde 100 år! - på en avhandling som hade titeln: Landskap och natur i Gösta Berlings saga och Nils Holgersson. Det ledde inte till docentur i Stockholm - men däremot i Lund, dit Erland återvände 1960. Där har han sedan verkat som docent i litteraturvetenskap, och varit universitetslektor 1974-1991. Så småningom vande Erland sig vid staden Lund, och nu på äldre dagar tycker han att det är en fin stad att bo i – mellan gatorna och åkrarna har tillkommit stora grönområden, där man kan springa med sin hund.

Även efter sin pension är Erland flitigt verksam som författare och föredragshållare. Han har gett ut fyra vetenskaps- och civilisationskritiska böcker: Mot en ny vetenskap (1986) Världen och vetandet sjunger på nytt (1994), Nya tankar, nya världar (1999) och Sökandet är vårt största äventyr (2003). Mest kända bland de litteraturvetenskapliga böckerna är: Romanen i din hand (1976) och Litteraturvetenskapen vid en korsväg.(1980) Han har också varit gästprofessor vid Augustana College i Rock Island, Illinois, och vid University of California i Berkeley 1964, där han också är nominerad som Senior Professor i Litteraturteori.

Erland Lagerroth är medlem i TOK sedan 1985 och är en flitig skribent i Tidskriften. Han blev medlem i samband med att han publicerade sina artiklar där. Att han sedan har stannat kvar måste betyda, att han instämmer i TOK:s idéer. Jag tar fram TOK:s manifest och ber honom uttala sig om det. Han läser noga, medan han energiskt viftar bort flugorna som flockas kring vetebrödet, och säger att det är strålande, att det väl uttrycker det som TOK står för. När jag frågar honom vilket han tycker kommer först i den rangskala som TOK:s medlemmar fick sig tillsänt i en enkät för något år sedan, svarar han att för honom är det idéerna. Han ser TOK som en syntes av konst och filosofi, där för hans del filosofin är det viktigaste eftersom han menar sig inte vara någon konstkännare.

Många TOK-medlemmar säger sig ha svårt att läsa och förstå Erlands artiklar. Jag frågar honom vad han tror detta beror på. Han ger oss rådet att bara läsa på, även om man inte förstår allt.. Det kan klarna när man har fått överblick och förstått sammanhanget. Svåra ord kan komma tillbaka och få sin förklaring så småningom, och saker kan belyses på olika sätt. Men man behöver inte förstå allt, huvudtankarna är det viktiga. Naturligtvis kan det dock vara en fördel att ha en uppslagsbok till hands.

Erland Lagerroths doktorsavhandling och hans närmast följande skrifter handlar om romanen.

- Romanen och novellen är överlägsna instrument för att förstå vad det är att leva som människa i denna värld, menar han.

I sin avhandling om landskapet i Gösta Berlings saga upptäckte han att en del av ett diktverk alltid måste ses i relation till andra delar av verket.

- Romanen är en helhet, en episk process. Allt hänger samman och man måste följa processen genom hela verket. Man kan inte dela upp romanen i separata delar och analysera dem var för sig, utan man måste ”överskåda” den. En helhet är mer än summan av sina delar. Bilmotorn är ett exempel: samtliga delar utlagda i gräset är ingen motor, först när de är monterade samman och fungerar tillsammans är det en bilmotor, en fungerande helhet. Tingen låter sig inte isoleras från varandra och från iakttagaren utan att resultatet blir förvirrat. I en roman finns ett växelspel mellan helheten och delarna och resultatet av detta växelspel kan förändra förståelsen av det man redan läst och för varje ny upptäckt får man en ny förståelse

Senare har Erlands forskning utvecklats mot större och vidare perspektiv. Särskilt har han inspirerats av naturvetenskapen. Vad han efterlyser är ett ”nytt sätt att tänka”.

- Den klassiska vetenskapen och vardagstänkandet, säger han, ser på världen som en samling ting eller en anhopning av materia. Varje orsak har sin förutbestämda verkan som människan kan beräkna utifrån naturlagarna. Åtminstone inom fysiken har man under de senaste 300 åren uppfattat världen som identisk med den fysiska världen från atomen till universum. Kopernikus, Newton, Einstein och Bohr är representanter för sådant tänkande.

- Men hur kommer människan in i detta sammanhang? fortsätter han.

- Människan hade inte någon plats i Newtons världsbild. Denna världsbild har också kritiserats från många håll på senare tid inom bland annat fysik, kemi, biologi, psykologi, samhällsvetenskap, humaniora och teologi. Det har skett ett uppbrott från 1600-talets vetenskapssyn på senare tid, och i detta uppbrott finns en överväldigande rikedom, mångsidighet och livaktighet.

Detta återspeglar sig i titeln på en av Erlands böcker: ”Världen och vetandet sjunger på nytt”.

I den nya vetenskapen finns rötter från termodynamiken - läran om värme och energi, och hermeneutik - vetenskapen om tolkning. Inget av dessa fenomen - värme respektive meningen med en text - kan delas upp i smådelar, utan måste ses som helheter.

Erland Lagerroth menar att han är en sökare. Det är hans personliga projekt, säger han. Hela omslaget till hans senaste bok ”Sökandet är vårt största äventyr” utgöres av en målning av den tyske konstnären Leonard Feininger, Wolke nach dem Sturm (utvald för boken av Benkt Engquist!). Där ser man en liten figur som står ensam och tittar sökande ut över ett landskap med en väldig, gåtfull himmel.

- Det är jag, säger Erland.

- Han menar, att världen och vetandet har börjat sjunga igen eftersom många nu arbetar på att övervinna den vetenskapssyn som skiljer världen från människan. Den humanism som utesluter den värld som människan lever i, lever av och utvecklas ur är ett utslag av hybris, övermod, och övermod straffar sig alltid. Bortom människan vidtar alltid naturen, biosfären, Gaia. Ur denna omgivning har vi kommit, det är med den vi hör samman, utan den vore vi intet.

- Skall vi isolera oss från vårt upphov, förneka vår mor?

Erland drar slutsatsen att vetenskapens förutsättningar och villkor är en treenighet, där varje led är avhängigt av de båda andra och befinner sig i ständig växelverkan. En oändlig process av givande och tagande. Det viktigaste är därvid förhållandet mellan människa och natur, själ och kropp, ande och materia, liv och värld.

Vetenskap

Världsbild Sätt att tänka, se, uppleva

Lagerroths böcker behandlar olika forskares och tänkares syn på vetenskap och värld. Jag frågar vilken forskare som han tagit störst intryck av. Han svarar, att hans förebild framför allt är den rysk-belgiske kemisten Ilya Prigogine, nobelpristagare i kemi 1977. Prigogine har visat på ett nytt sätt att tänka. ”Världen är alldeles för rik för att kunna uttryckas på bara ett språk”, är ett uttalande av honom, som man numera kan läsa i citatsamlingar. Prigogine dog 28 maj, 86 år gammal. Erland sörjer honom.

- Det är den andra sorgliga händelsen på kort tid, säger han, och avbryter de vetenskapliga

teorierna med att berätta om katten Bensi, som dog i cancer den 28 juli.

Men snart är vi inne på Prigogine igen. Denne har skapat en teori, en världsbild, som omfattar både materien och livet, naturen och människan. På så sätt menar Lagerroth, är han större än Newton. Han har visat, att 1600-talsfysikens värld är en artificiell laboratorievärld, dess lagar gäller bara under ideella förhållanden, de gäller rörelser utan friktion och luftmotstånd. Men den klassiska fysikens ideella förhållanden råder bara i en idealiserad värld, en värld av absolut jämvikt Vår värld består av strukturer och system mer eller mindre långt från jämvikt, system som förändrar sig med tiden och som därför kan leda till något annat och nytt. Prigogine kallar det för dissipativa strukturer.

Detta är inte alldeles lätt att förstå. Erland förklarar:

- Dissipativa strukturer är processer och system som drivs av och konsumerar energi (dis-sipare betyder kasta omkring, förskingra). De är inte passiva utan självorganiserande. De har en förmåga att, när de blir tillräckligt komplexa, förändra sig och skapa nya system - ordnade system kan uppstå ur oordnade Prigogines nobelpris visade, att världen är full av självorganiserande processer och system, system som alltså organiserar sig själva men också omorganiserar sig när omständigheterna så kräver, och det på sätt som inte kan förutses. Självorganiserande strukturer finns överallt, t ex virveln i badkaret när du släpper ut vattnet, snöflingan som växer fram och blir olik alla andra flingor, molnen, vädret o s v Människan är också en sådan självorganiserande struktur. Livet självt fungerar på detta sätt, inte enkelt utan komplext, inte passivt utan självorganiserande, inte i statisk balans utan i dynamisk rörelse. I boken ”Ordning ur kaos”(1979) har Prigogine och Isabelle Strengers beskrivit detta som Den nya alliansen. En ny allians mellan naturen och människan, materien och livet, naturvetenskap och humaniora.

Eric Jantsch var den som för Erland klargjorde Prigogines teorier med sin bok Det självorganiserande Universum (1980) Han var bland annat astronom, fysiker och ingeniör, och strävade att förena naturvetenskap och humaniora i ett sammanhängande helhetsperspektiv. Hans bok är en framställning av Prigogines idéer och ”sammanfattar i en enda svindlande helhetssyn universums, jordens, livets, och människans sätt att vara och därtill deras utvecklingshistoria, både ur mikro- och makroperspektiv”. Människan lever inte i en kall fientlig värld, utan i en värld som hon kan känna sig hemma i. Överallt är hon omgiven av system, processer, strukturer som är besläktade med henne själv och som har frambragt just henne själv som den senaste produkten av sin oerhörda skaparkraft.

Jantsch och Prigogine är två av Erland Lagerroths viktigaste inspirationskällor. En annan som har haft stor inverkan på hans tänkande är Elisabet. Sathouris, som i sin bok Earthdance (Jorddans) (1999) tar in den ekologiska aspekten i resonemanget. Hon utgår från Gaiateorin, skapad av James Lovelock och Lynn Margulis. (Gaia är namnet på jordgudinnan, jorden som kvinnlig gud i grekisk mytologi.) Tanken är att ”vår planet och dess skapelser bildar ett enda självreglerande system, som i själva verket är en enda stor levande varelse”. Naturen arbetar inte för vinst utan för balans och därför återanvänder den allting: Vi kan därför inte fortsätta med en vinstinriktad ekonomi på planetens bekostnad. Detta menar Lagerroth är något som vi måste ta till oss i en tid som denna när vi är på god väg att uttömma jordens resursen och förstöra våra förutsättningar att leva här.

En annan författare, som Erland Lagerroth presenterar i boken ”Sökandet är vårt största äventyr”, är Ken Wilber, som i sin bok Sex, Ecology, Spirituality (1995) vidareutvecklar tankarna om människan och naturen till att omfatta också tankens och själens nivåer. Han vill skapa en världfilosofi som förenar vetenskap, filosofi och religion.

År 1998 utsågs Erland Lagerroth av föreningen ”Vetenskap och Folkbildning” till Årets förvillare. Jag dristar mig att fråga om hur han ser på det, och han berättar gärna. Han använder berättelsen ”Flatland” av Edwin Abbott för att visa på motpartens inskränkthet och inkompetens. Berättelsen sägs vara skriven av en kvadrat som lever i en tvådimensionell värld. Där konfronteras han plötsligt med en besynnerlig cirkel, som i själva verket är en sfär som vill inviga kvadraten i den tredje dimensionen. Men detta visar sig helt omöjligt, och kvadraten vill till sist döda sfären. En tvådimensionell varelse kan inte förstå en tredje dimension. På samma sätt finns det också olika nivåer ifråga om världsbild och tänkande, och den som befinner sig på en lägre nivå är oförmögen att förstå vad som rör sig på en högre. Den som försöker sprida kunskap om den högre dimensionen kommer därför att uppfattas som en förvillare.

I samma berättelse förekommer det i en endimensionell värld också en monark som inte vill bli avbruten. Men avbryta är just vad man måste göra, menar Erland. Avbryta och ifrågasätta. Vetenskapens historia är full av brytpunkter, brott mot vedertagna begrepp: Röntgenstrålar, oförutsebar strålning från uran och radium, kvantteorin, svarta hål, ett expanderande universum osv osv.

- Man måste vara kritisk men öppen, öppen men kritisk, säger Erland.

Efter vår pratstund går vi en promenad längs en otillgänglig gångstig, kryper under en enorm rotvälta, klättrar över en stätta och plötsligt öppnar sig den mest hänförande utsikt framför oss. Strax till höger ser vi Håkull, Kullabergs högsta punkt. Nedanför oss glittrar havet i solskenet och vi ser ända till Kronborgs slott i söder, och mot norr anar vi Kullabergs nordspets. En flock vita kor med kalvar betar fridfullt på ängen nedanför oss och hunden Teddy följer oss försiktigt i hälarna och trycker sig lite skrämt intill oss när han får syn på djuren. Detta är Lagerroths väg till brevlådan. Den andra sidan av berget, den lite brantare och vildare, är badvägen. Dit gåt Ulla Britta på morgonen och Erland på eftermiddagen, båda i sällskap med Teddy för att ta sig ett dopp. Vågorna skummar kraftigt mot klipporna här.

- Då vågorna är stora är det svårare att ta sig upp ur vattnet nu när man är äldre, säger Erland. Men klipporna är också halare än förr.

- Men simmar gör jag fortfarande längs berghällarna. Jag är ju gammal tävlingssimmare.

Det är svårt att föreställa sig någon vackrare plats. Och det är här på Himmelstorp som Erland inspireras till nya tankar om jorden och människan och nya böcker. Här lever han, som han skriver i sin artikel om Himmelstorp ”nära livet och dess förutsättningar, den jordiska biosfären, jordgudinnan Gaia. Nära allt det som människan stigit fram ur och är besläktad med: växter och djur, berg och slätt, himmel och hav”

Någon överjordisk Gud säger sig Erland inte tro på, eller åtminstone inte ha stött på. Men jorden är för honom helig. Hans paradis är jorden. Han är uppfylld av naturens, världens och universums under. I stället för intet har vi fått denna fantastiska värld med oss själva som det mest fantastiska.