En ny vetenskap som kan lära oss leva

Av Erland Lagerroth

Det är inte så vanligt att man i dag talar om ”en ny vetenskap”, utan i Kuhns efterföljd nöjer man sig vanligen med att tala om ett nytt ”paradigm”. Men professorn i biologi vid Schumacher College i Devon i England Brian Goodwin använder den förra, häftigare formuleringen: en lång och lärorik uppsats kallar han ”Diversity, Health and Creativity: Lessons for Living from New Science” (årtal anges inte, men litteraturförteckningen upptar verk t o m 2002. Uppsatsen tycks inte vara tryckt, men den kan laddas ner från http://www.schumachercollege.org.uk/articles/college-articles/brian/diversityhealth.html och omfattar då 21 sidor).

Vad menar Goodwin då med en ”ny vetenskap”? För det första är det fråga om en ”holistisk” vetenskap (tillsammans med Stephan Harding leder Goodwin på Schumacher College en avdelning för ”Holistisk vetenskap”). Det gäller att ”på nytt foga samman de fragmenterade delarna av den splittrade värld, som vi har skapat genom uppdelningar, som en gång var nyttiga och förnuftiga men som inte längre är ändamålsenliga”. Det är inte lätt men det finns, menar Goodwin, ”en spontan dialektik inom naturen och kulturen, som tillhandahåller impulsen för syntes och helande […], och detta håller redan på att medföra djupa förändringar i vår förståelse av våra relationer med varandra och med naturens värld.”

Javisst, och det är ganska väl känt i dag. Men Goodwins nya vetenskap är inte uttömd med detta. I en passage på s 13 heter det: ”[…] komplexitetens och emergensens principer har besjälat denna essä ända från början.” (Ordet ”emergens” är knappast hemtamt i svenskan, men det betyder att något dyker upp plötsligt, oväntat; ordet härrör från latinets ”emergere”, dyka upp.) Och därmed är vi inne just på det nya.

Den långa uppsatsen är indelad i fem avdelningar, och den första heter ”Lessons from Chaos and Complexity Theory”. Ett grundantagande i vetenskapen har varit, konstateras det, att om vi kan beskriva en process i väldefinierade termer, kan vi också förutsäga vad som kommer att hända. T ex när en laserstråle kommer att återvända till jorden efter att ha reflekterats från månen. Men på 1970-talet började det gå upp för matematiker och naturvetare att det kanske var något fundamentalt fel på detta antagande. Det finns processer i naturen, sådana som vädret, som kan beskrivas exakt matematiskt men som ändå är omöjliga att förutsäga i praktiken. En process kan på en gång vara förståelig och oförutsägbar.

Och detta beror, menar Goodwin, på att sådana processer som vädret är känsliga för begynnelsetillståndet. Att mäta utgångsläget för vädret med sådan precision att man kan förutse vad som kommer att hända, låter sig helt enkelt inte göra. För de minsta skillnader i dessa värden resulterar snart nog i helt olika skeenden. Detta kallar han för ”deterministiskt kaos”.

Världen är alltså inte så ordnad och förutsägbar, som den klassiska vetenskapen tog för givet. Detta gäller också det system som alltid har tjänat som mönster för ett sådant tänkande, nämligen solsystemet. I själva verket gäller Newtons beundrade ”lagar” bara förhållandet mellan två kroppar, kan man tillägga. Redan om kropparna blir tre, blir systemet oförutsägbart eller ”kaotiskt” – något den franske matematikerna Poincaré visade redan 1889 (och därför belönades med ett pris instiftat av Oscar II!).

Därför kan vi inte, konstaterar Goodwin, förutsäga och kontrollera ekosystem och organismer, för att inte tala om sådana fysiologiska processer som betingar hälsan. Hälsan är i själva verket som vädret, ett lättrörligt system som ständigt är utsatt för fluktuationer. Och hjärtat har, lyckligtvis, en ”kaotisk” komponent. Det får inte bli låst i ett fixt mönster, då skulle det inte kunna möta de oförutsägbara krav som kroppen ställer. Alltför mycket ordning är en fara, och hjärtat lever därför ”på randen av kaos”.

Men det finns alltså också en annan teori som gör det naturligt för Goodwin att tala om en ”ny vetenskap”, nämligen vad han kallar ”komplexitetsteorin”. Det finns tillfällen, skriver han, i den konventionella vetenskapens historia, då det har erkänts att naturen beter sig på ett sätt som är djupt förbryllande (efter att saken i det längsta har förnekats, bör man tillägga). Ett sådant fall är Belusov-Zjabotinskijs reaktion i kemin där en blandning av kemikalier spontant producerar cirklar och spiraler, som periodiskt rör sig genom mediet (här dröjde det 30 år med erkännandet, och upptäckaren hade då varit död i tio!).

Biologin är full av sådana oväntade fenomen. Hur uppstod livet? Hur kan levande varelser modifiera sina egna livsvillkor såsom temperaturen och syrehalten i atmosfären och salthalten i havet? Men också organismernas skapnad och beteende framkommer genom samspel mellan deras delar på sätt som vi inte förstår. Den biologi som tenderar att göra Darwins evolutionsteori och DNA till det hela, glömmer att de egenskaper hos organismerna, som det naturliga urvalet agerar på, ”måste frambringas innan de kan väljas” (kurs. här).

Dessa emergenta, plötsligt uppdykande fenomen kan inte förutsägas utifrån de antaganden vi rör oss med i dag. Och även om vi i framtiden skulle förstå något av detta, betyder det inte att vi skulle kunna förutse och kontrollera det. ”Komplexa system som organismer och ekosystem kommer alltid att förbli utanför vår kontroll av den enkla anledningen att konsekvenserna av en förändring i någon ingående del kan ha oförutsägbara resultat. […] Först deterministiskt kaos, sedan emergenta fenomen. Naturen är, tycks det, välordnad och förutsägbar i vissa avseenden, men också internt oförutsägbar och skapande.” (5)

Här är det alltså sagt: naturen är skapande. Det ger anledning att blicka tillbaka på begreppet ’deterministiskt kaos’, ett begrepp som ter sig ”vetenskapligt” i traditionell mening men som kanske förvillar mer än det förklarar. För om vi inte kan förutsäga hur det kommer att gå, är det svårt att veta om förloppet verkligen är deterministiskt. Samtidigt som vädret ju faktiskt inte ”slutar” i kaos utan i ett nytt tillstånd, som inte är kaotiskt. Att kalla alla tillstånd som inte kan förutsägas för kaos tycks mig vara att göra våld på det ord, som i vardagsspråket, liksom i grekiskan, betyder att något är ”odifferentierat, oformat och fullständigt oordnat” (Filosofilexikonet, 1988; för den nya innebörden talar Goodwin om ”kaos i teknisk mening”). Det finns mycket mellan determinism och kaos!

Det tycks mig också som om Goodwin alltför okritiskt ansluter sig till synsättet ’deterministiskt kaos’, i synnerhet med tanke på att han bejakar det oförutsägbara i emergenta fenomen. Det finns nämligen ett annat sätt att se på lättrörliga naturprocesser och –system som vädret. De har inte karaktär av jämlöpande förlopp, utan yttre och inre fluktuationer driver lätt sådana system mot kriser och instabilitetströsklar, där hela systemet kantrar och det är svårt eller omöjligt att veta vad som kommer att ske. Därom kan man läsa i Erich Jantschs stora verk The Self-Organizing Universe från 1980, skrivet på basis av Ilya Prigogines teori om dissipativa strukturer. Eftersom systemet vid varje instabilitetströskel kan välja mellan åtminstone två alternativ och sådana ”bifurkationspunkter” kan återkomma ofta nog, resulterar det hela i ett ”beslutsträd”, så komplicerat att Jantsch talar om ”makroskopisk indeterminism”, svarande mot den mikroskopiska i Heisenbergs osäkerhetsdoktrin (Jantsch 48 f). Gång på gång upprepas vad ordspråken lyckligt formulerat som ”Liten tuva välter ofta stort lass” och ”Nöden har ingen lag”. Sådana ”självorganiserande system” är alltså ännu rörligare, ännu mindre förutbestämda än begreppet ’deterministiskt kaos’ låter förstå.

Om detta känns främmande, kan man tänka på den första skapelsepunkten av detta slag, nämligen där ett system, en process, en förening blir till. En iakttagare som aldrig tidigare sett resultatet kan inte förutsäga vad en förening mellan väte och syre kan leda till – nämligen vatten. På det sättet är vatten en oförutsägbar, emergent skapelse; det har inte någon likhet med beståndsdelarna. På samma sätt med koksalt: två giftiga, ”farliga” ämnen, natrium och klor, förenar sig till ett ämne som är oundgängligt i köket!

Naturen är alltså skapande. Gäller det också den icke-biologiska naturen? Med exemplen vatten och salt är frågan redan besvarad. Man kan också fråga: vad sker vid instabilitetströskeln? Där bringar en fluktuation (som kan vara av kvantfysiskt format) ett system i kris på fall. Så långt, d v s när det gäller nerbrytningsfasen, tycks det vara ett vanligt förlopp av orsak-verkan. Men om omständigheterna inte är för ogynnsamma, omskapar systemet sig självt i enlighet med de nya förutsättningarna. Det har åtminstone två alternativ att välja mellan och väljer det som ger möjlighet att etablera en ny regim, att fortleva och vidareutvecklas.

Så ser Jantsch på saken, och det ger en sammanhållen, konsekvent bild av världen. Men om tanken på naturen som skapande gäller några ord hos Goodwin:

Det här är något vi har vetat länge; det har bara tagit vetenskapen någon tid att nå den punkt, där den kan medge att den har gjort några inkorrekta antaganden. Eftersom vetenskapen i grunden är självkorrigerande, måste dessa fel nödvändigtvis förr eller senare komma i dagen och bli korrigerade. Icke desto mindre är motstånd mot förändring […] ibland mycket häftigt, och konsekvenserna av antaganden, som har överlevt sin användbarhet, kan vara farliga.

”Ett av de mest grundläggande antagandena”, fortsätter han, ”som man fortfarande hårdnackat håller fast vid […] har att göra med distinktionen mellan kvantitet och kvalitet.” På så sätt, nämligen, att vetenskap bara skall syssla med kvantiteter, sådant som kan mätas och vägas. Kvaliteter, som upplevelsen av färg, lukt, skönhet, är bara ”subjektiva”.

Men vi lever våra liv, konstaterar Goodwin, i första hand i en värld av kvaliteter. Relationerna mellan människor beror på om vi uppfattar varann som tillförlitliga eller opålitliga, och vi utsträcker sådana kvalitativa omdömen till våra husdjur. Bonden gör sina ”subjektiva” bedömningar av jordens kvalitet, om det är tid att så och skörda o s v. Det finns kvantitativa aspekter inblandade, men ingen skarp skillnad mellan kvalitet och kvantitet.

”Kaos”- och komplexitetsteori, fortsätter Goodwin, gör det klart varför det måste vara så. Vi kan inte matematiskt, ”strikt vetenskapligt”, förutsäga hur komplexa system kommer att bete sig. Och sådana möter vi överallt, t ex hos andra människor och djur och landskap och ekosystem. De är alla komplexa system, som vi alltså inte kan kontrollera eller förutsäga eller manipulera annat än i ringa grad. ”Men våra liv beror på dem.” Vi måste därför lära oss att delta i deras processer med all den känslighet och uppmärksamhet och skicklighet som den traditionella vetenskapen har förvisat till det subjektiva. ”Vad som behövs är en utvidgning av vetenskapen till att inkludera kvaliteter.”

”En kvaliteternas vetenskap” låter som en motsägelse, eftersom kvaliteter bannlystes från vetenskapen för fyra hundra år sedan. Men vi bevittnar nu konsekvenserna i form av förlust av livsrum, arter, hälsa och livskvalitet; livskvalitet för fler och fler arter och människor världen över. En sådan förändring kommer att väcka stort motstånd, men redan nu finns många exempel på kvalitetsforskning, t ex i hälsovården. Frågan är då om det finns något test, som visar att människor kan bedöma kvaliteter på ett konsekvent, intersubjektivt sätt.

Och det gör det, nämligen i en undersökning som kan te sig rörande, för att inte säga löjlig. Man satte en grupp människor utan erfarenhet av lantbruk att bedöma humöret på grisar, och det visade sig att de var alldeles överens. Föga överraskande, kan man tycka, för det har vi väl alltid vetat att människan har en sådan förmåga! Objektivitet finns också i upplevelse av kvalitet.

Men var kommer kvaliteter ifrån frågar sig Goodwin. De är relaterade till värden och värden till känslor, vilket för honom till en begrundan av hur känslor uppkommer. Svaret han finner är att känslor är produkter av vårt förhållande till (om)världen, nämligen av den aktivitet, det engagemang, det aktiva deltagande i världen, som livsprocessen ständigt tvingar oss till. Och på vägen har han då vält en annan förlegad föreställning i den traditionella vetenskapen, nämligen människan som iakttagare, som kamera, som passivt inregisterar vad sinnena förmedlar. Det är inte så det går till att leva.

På det sättet har känslor och kvaliteter reell existens och kan göras till föremål för forskning. Och den klyfta mellan å ena sidan vetenskaplig realism baserad på mekanism och å den andra tron på människor och högre djur som självbestämmande organismer, som oroade den engelske kritiske filosofen A N Whitehead och som oroar oss alla, har i ett slag försvunnit.

Nämligen i den nya vetenskap som Goodwin dragit upp konturerna till. Och som han till sist sammanfattar i sentenserna: ”Att leva är att veta; Att vara mänsklig är att älska.”