”Årets förvillare 1998 är Erland Lagerroth. Det är hans enträgna försök att göra en ytligt mystifierande attityd till naturvetenskapen akademiskt respektabel som kvalificerar honom för den utmärkelsen. Lagerroth är docent i litteraturvetenskap vid Lunds universitet. Han har bland annat skrivit boken Världen och vetandet sjunger på nytt och artikeln ”Från kaos till kosmos och tillbaka igen” i Tvärsnitt nr 2-1998.”

Dialoger med föreningen "Vetenskap och Folkbildning"

Kvadratens fyrkantiga tänkande

Av Erland Lagerroth

Föreningen ”Vetenskap och Folkbildning” med Dan Larhammar som ordförande utser varje år inte bara ”Årets folkbildare” utan också ”Årets förvillare”. Själv hade jag äran 1998, och efter mig har bl a Eva Moberg och Susanna Ehdin blivit utsedda till förvillare. Det gör det angeläget att få perspektiv på den verksamhet som föreningen. bedriver. Ett sådant finns att hämta, tycks det mig, i en underfundig liten engelsk ”science-fiction classic”, ytterst originell men samtidigt besläktad med Swifts Gullivers resor och Lewis Carrolls Alice in Wonderland. Författare är Edwin A. Abbott (1838-1926), berättelsen heter Flatland, och den kom i sin "andra och reviderade upplaga" 1884 (denna andra upplaga är nog en del av fiktionen, någon första har i varje fall jag inte kunnat spåra).

"Flatland" sägs vara skriven av en KVADRAT som lever i en tvådimensionell värld befolkad av linjer, trianglar, kvadrater, cirklar etc. Den sista dagen år 1999 inträffar en märklig händelse. Kvadratens son frågar vad 3³ kan betyda i geometrin och får svaret att där betyder det absolut ingenting. Då hörs ett helt annat svar från en dunkel figur, som tycks vara en cirkel men som hela tiden förändrar sin storlek. Det är en Sfär som på millenniets sista dag på detta sätt uppenbarar sig i den tvådimensionella världen för att sprida kunskap om den tredje dimensionen. Det visar sig emellertid att alla försök att bibringa Kvadraten denna kunskap misslyckas. Varken retorik, logik eller praktik biter på honom. I stället blir Kvadraten alltmer rasande och söker till sist döda Sfären.

Då försätter Sfären honom till sin värld, och han får uppifrån betrakta Flatland. På så sätt osynlig får han bevittna det nya millenniets första sammanträde i landets regering, där det beslutas att samma bestämmelse skall gälla som år 0 och år 1000: den som påstår sig veta något om en annan värld (dimension) skall dödas eller fängslas på livstid (beroende på social status).

Kvadraten har nu blivit så övertygad om den nya dimensionen, att han begär att Sfären skall introducera honom till nästa dimension. Men då visar sig Sfären lika oförstående som Kvadraten nyss – tills han medger att det finns de i Spaceland som har talat om en fjärde dimension: "Thoughtland". Men Sfären kan inte försätta honom dit, och när Kvadraten blir allt påstridigare, störtas han tillbaka till Flatland. Där kan han naturligtvis inte hålla tyst med vad han varit med om och blir dömd till livstids fängelse. Det är efter sju år där som han berättar sin historia i bokens ”andra” upplaga.

Det geniala med "Flatland" är att den med matematisk eller rättare geometrisk självklarhet visar att det kan finnas olika nivåer i fråga om världsbild och tänkande och att den som befinner sig på en lägre nivå är oförmögen att förstå vad som rör sig på en högre. Den som söker sprida kunskap om den högre dimensionen kommer därför att uppfattas som en förvillare och efter förmåga kommer man att söka oskadliggöra honom.

Föreningen Vetenskap och Folkbildning talar särskilt i naturvetenskapens namn, och därför är det lärorikt att ta del av vad en naturvetare har att säga om "Flatland". I en introduktion till en utgåva av boken i Penguin Classics från 1999 skriver Alan Lightman, "Burchard Professor of Science and Writing and senior lecturer in physics" vid MIT, författare till tio böcker, översatta till trettio språk:

"För mig ligger [...] betydelsen av Flatland:s andra del inte i dess uppenbara diskussion av geometri och dimensioner utan i dess mer fördolda varning för alltför mycken självbelåtenhet i det vetenskapliga företaget – och i förlängningen i hela livet. Vid den tiden Flatland publicerades, 1884, surrade vetenskapen, och i synnerhet fysiken, i väg i ett tillstånd av självbelåtenhet."

"I en ironisk dröm", fortsätter Lightman, "besöker kvadraten Lineland, där den stackars okunniga Monarken 'var övertygad om att den raka linje, som han kallade sitt kungadöme [...], utgjorde hela världen och faktiskt hela rymden'. 'Se på mig – jag är en Linje', sa Linelands Monark, 'den längsta i Lineland, över sex tum av Rymd.' 'Av Längd', genmälte besökaren. 'Dumbom', sa Monarken. 'Rymd är Längd. Avbryt mig inte en gång till, för då är jag färdig med dig.'"

Och här knyter Lightman an. För att avbrytas är just vad man får finna sig i, i vetenskapen som i livet. Det är det de rättänkande aldrig förstår. "Det första avbrottet i 1800-talsvetenskapen kom med Röntgens upptäckt av X-strålar ett knappt decennium efter publiceringen av Flatland. X för det okända." Och sedan kom störningarna slag i slag: den oförutsebara strålningen från uran och radium och Einsteins nya teori om tiden. "Den slutliga förolämpningen mot allt sunt förnuft kom med Heisenbergs och Schrödingers kvantteori", en förolämpning också mot Einstein. Den teorin är "outhärdlig för mig", skrev Einstein och kom därmed att sälla sig till samma läger som Linelands stolte Monark.

Lightman fortsätter med mer sentida störningar som strängteori, svarta hål och ett exponentiellt expanderande universum. "Om rymdens själva dimensionalitet kan sättas i fråga, vilka övertygelser förblir då heliga? [...] Till exempel: finns det verkligen en skarp skillnad mellan levande och död materia? Kan mänskligt medvetande vara något slags kollektivt fenomen [...]? Uppför sig jorden som en enda levande organism [...]?. [...] Jag kan inte fatta en värld med dessa möjligheter. ”

För Vetenskap och Folkbildning är allt sådant en styggelse, som de med förakt benämner "pseudovetenskap". Men det finns faktiskt en annan, större och mer insiktsfull förening med naturvetenskaplig slagsida som har sinne för just detta: den engelska "Scientifical and Medical Network" med över 2000 medlemmar i 52 länder (www.scimednet.org). Här skulle den svenska föreningen ha mycket att lära. En lärdom vore kanske att slå igen butiken.

Nu betyder naturligtvis inte detta att allt som går utöver denna förenings trånga värld är av godo. Det vet vi ju alla att här förekommer skoj, bedrägeri och inbillning. Vad det gäller är att skilja agnarna från vetet – en uppgift svårare än de flesta. Men för den fordras inte bara kritik och skepticism – på flera håll i vårt land hyllade som enda ledstjärnor – utan också vidsyn, förståelse, fantasi. Kritik och skepticism upptäcker och förstår inte något nytt. Det krävs alltid både kritik och kreativitet (förutom naturligtvis kunskap och kompetens). Man måste vara kritisk men öppen, öppen men kritisk.

Tilläggas kan att den här motsättningen och debatten naturligtvis inte är ny. Ytterst var det den det handlade om i striden mellan Kellgren och Thorild, upplysningen och romantiken. Men Kellgren mognade så småningom. Stridsmännen i Vetenskap och Folkbildning däremot står kvar med sina klara pannor och sänder bannstrålar mot "förvillare" varje år. Liksom Kvadraten i Flatland och Monarken i Lineland vet de med sig att de tänker rätt, företräder sunda förnuftet och därför har ett självklart tolkningsföreträde. De vill inte ändra ståndpunkt och kan därför aldrig övertygas av några debattinlägg. Som detta.

Ljusets riddarvakt slår vakt om mörkret.

REPLIK I.
Föreningen "Vetenskap och Folkbildning" har utsett mig till "Årets förvillare 1998". Den har därtill haft vänligheten att ytterligare synliggöra min verksamhet genom att rikta uppmärksamheten på två av mina skrifter: boken Världen och vetandet sjunger på nytt från 1994 och artikeln "Från kaos till kosmos och tillbaka igen. Om två sorters vetenskap" i tidskriften Tvärsnitt nr 2 / 1998.
  Jag tackar för hjälpen! Och jag uppfattar utmärkelsen som ett erkännande, som något av en höjdpunkt på min bana som forskare och tänkare. Min verksamhet har tydligen fått sådana proportioner, ett sådant genomslag, att den nu måste brännmärkas genom att de rätt-tänkande utser mig till Årets förvillare.
  Vad är det då för en förening som anser sig kallad och kompetent att utdela sådana domar (man utser också "Årets folkbildare")? Från dess hemsida på Internet kan man inhämta att föreningen har tagit "till uppgift att främja folkbildning om vetenskapens metoder och resultat. Särskilt tar föreningen som sin uppgift att i en fri opionionsbildning bekämpa de felaktiga föreställningar som förekommer i frågor som kan avgöras vetenskapligt."
  Men beskedet är kanske inte så entydigt. Att "i en fri opinionsbildning bekämpa /.../ felaktiga föreställningar" - det låter lite konstigt. Var ligger friheten, om det redan är fastslaget vilka föreställningar som är felaktiga? Hemsidan presenterar också föreningens styrelse och dess tidskrift "Folkvett" (det lätt vitsiga namnet antyder disciplinära ideal i föreningen). Här listas Årets folkbildare och Årets förvillare sedan 1987 liksom tidigare medlemsmöten. Här ges "Länkar av intresse för skeptiker" (här som annorstädes är skeptiker skeptiska till allt utom sin egen skepticism).
  Det enda som inte ges är en definition av nyckelbegreppet i föreningens verksamhet och idealbildning: VETENSKAP. Vad vetenskap innebär är tydligen en självklarhet, liksom att denna vetenskap är något entydigt gott, något som måste försvaras mot alla "felaktiga föreställningar". Det är fråga om vetenskaplig fundamentalism. Och den fundamentalismen är inte bättre än någon annan; däremot är den farligare på grund av vetenskapens starka ställning i vårt samhälle.

Jag vill här gärna rikta uppmärksamheten på vad språkprofessorn Sven Öhman skriver i sin bok Svindlande perspektiv. En kritik av populärvetenskapen (1993). "Vetenskapens vanliga vardag, forskarmajoritetens tillvaro, är", förklarar Öhman, "mera gråmelerad [än populärvetenskapens], dominerad av rutinsysslor, mest befolkad av rätt så ordinära människor, i allmänhet kompetenta var och en på sitt område, visserligen, men vanligtvis varken särskilt geniala, modiga eller beslutsamma. Man sköter sin undervisning och sin forskning, i allmänhet utan större åthävor." (s 111)
  Det är nog, dessvärre, en ganska sann, om också ensidig bild, och mindre sann blir inte fortsättningen. Forskarna är yrkesmänniskor, betonas det, var och en utövar ett hantverk. "Inför okända, revolutionerande idéer intar de därför alldeles automatiskt en skeptisk hållning. Innan man ger sig in på någonting, vill man först se att det är genomförbart."   Man frågar sig då hur dessa gråmelerade skeptiker någonsin skall kunna få se att något "är genomförbart". Tydligen måste någon mindre skeptisk, mer modig och färgstark person ge sig i kast med det okända för att därmed söka vidga vetenskapens gränser.
  Hur skall nu den försiktiga forskaren kunna avgöra, om något nytt inom vetenskapen till äventyrs är värt att satsa på? Jo, framhåller Öhman, om det "en dag står klart att någon faktiskt har lyckats göra ett genombrott med helt nya idéer - så väl att etablerade auktoriteter börjar tala varmt om saken i uppmärksammade plenarföredrag - då kan attityderna vända. Man ser då kanske en öppning för egna framgångar [...]. Man är villig att ta chansen, när risken [...] inte ter sig alltför stor." (s 111)
  En tydligare lojalitetsförklaring till etablissemang och auktoriteter och ett mer aningslöst accepterande av fegheten vet jag mig aldrig ha läst i en seriös framställning. Vi är nära "Hamiltons slutsats", sådan denna har räddats undan glömskan av Sven Lindqvist i hans bok Hamiltons slutsats: "Om man tar i beaktande de avseenden, som i avseende på jordegendomen bör tagas i beaktande, så finner man att det är alldeles bäst, precis som det nu är" (s 7, 12). För att inte tala om John Chronschoughs världsvisa ord: "Intet är lyckligare för en menniska än att allt ifrån begynnelsen lära sig att i allt vörda och lyda sin öfverhet." Man kan också tänka på hur accepterandet av en ny idé i vetenskapen ansetts gå via fyra stadier: 1) idén är helt omöjlig; 2) den är möjlig men föga intressant och verkan är liten; 3) den är viktig och verkan är starkare än vi trodde; 4) det var vi som tänkte på det först (Dean Radin, The Conscious Universe, 1997, s 1).
  Av ett sådant vetenskapssamhälle kan man inte vänta sig några stora nyheter och framsteg, väl däremot så mycket mer av vad som har kallats "den intellektuella/institutionella trögheten i den akademiska verksamheten" (Nicholas Maxwell, From Knowledge to Wisdom, (1984) 1987, s 1 not 1; jfr avsnittet "Vetenskapens sociala dimension" i Mot en ny vetenskap (I:20).
Föreningen Vetenskap och Folkbildning företräder, såvitt jag förstår, ett sådant vetenskapssamhälle. Det är därför en självklarhet att den som problematiserar begreppet vetenskap och därtill har djärvheten att tänka sig "Två sorters vetenskap" är en "förvillare". Föreningen tolererar inte att Vetenskapen problematiseras, lika lite som marxisterna på sin tid tolererade att Marxismen problematiserades och den kyrkliga ortodoxin ännu längre tillbaka tolererade några avsteg från "den rena evangeliska läran". Den är en inskränkt sekt som genomsyras av sekternas vanliga kritiklösa tro på det trossystem, som de anser sig satta att förvalta och försvara.
  Och här finns också förklaringen till den motivering som anförs för valet av mig som "Årets förvillare": "/.../ för hans enträgna försök att göra en ytligt mystifierande attityd till naturvetenskapen akademiskt respektabel". För den som vet vad vetenskap är utan att någonsin ha begrundat saken kritiskt är det naturligtvis både förvillande och mystifierande och felaktigt när någon gör just detta: begrundar och problematiserar det som tycktes självklart. Att göra denna "attityd till naturvetenskapen akademiskt respektabel" är f ö lätt nog, eftersom min främste läromästare, Ilya Prigogine, fick Nobelpriset i kemi 1977.
  I stället är det därför föreningen själv med dess fixering vid vetenskapsideal från 1600-talet, vilka lett till dagens kris för mänskligheten, biosfären och Jorden, som är den store förvillaren, den som förvillar folkbildningen. Varje år.
  Ljusets riddarvakt - de rätt-tänkande - slår vakt om mörkret.

REPLIK II. Sankt Göran som Riddaren av den sorgliga skepnaden

Föreningen Vetenskap och folkbildning har haft vänligheten att utse mig till Årets förvillare 1998. Ett tacksamt svar från min sida inflöt i föreningens lilla tidskrift Folkvett nr 1 1999. Det ledde till en replik från föreningens ordförande Dan Larhammar i samma nummer.
 Man skall inte driva sådana här replikskiften för långt, men det är lärorikt att se motståndaren träda fram och ta namn och gestalt: man har fått en part att tala med om det som verkligen angår en (och tydligen också motparten). Man kan säkert inte omvända honom, men nya klarheter kan uppstå genom konfrontationen. Jag fortsätter här därför ett steg till.
 Den springande punkten i Larhammars inlägg lyder så här: "Vi bygger ingalunda vår förståelse av människan enbart på studier av kvarkar. Däremot kräver de vetenskapliga metoderna att våra studier av människor och galaxer skall vara förenliga med vår kunskap om kvarkar, atomer och molekyler."
 Här har Larhammar formulerat själva kärnpunkten i sin och sina meningsfränders syn på vetenskapens metod och ideal. Men han gör det så diskret och obestämt, att jag skall hjälpa honom med en formulering, som klarare och bryskare utsäger vad det är fråga om. Den står att läsa i min bok Nya tankar, nya världar, nämligen i presentationen av Prigogines bok från 1997 The End of Certainty med rubriken "Vicomten som gossen Ruda". Den är hämtad från en recension av denna bok i New Scientist den 6 september 1997 av den danske fysikern Per Bak.
 "Jag kan inte hjälpa", skriver Bak, "att jag har en känsla av att förvirringen beror på ett missförstånd beträffande prioriteten mellan de fysikaliska lagarna. De grundläggande lagarna, sådana som Newtons lagar och kvantmekaniken, har den högsta prioriteten. [...] varje förklaring av termodynamiken måste överensstämma med dynamikens lagar, inte vice versa".
 Med detta fastslår Per Bak, att naturlagar för partiklar, atomer och kvanta - alltså för delen - har prioritet över lagar för system, för helheten. Han står kvar på Descartes' ståndpunkt att helheten alltid är lika med summan av delarna och att vetenskapen bör inrikta sig på delarna. Han har inte förstått att när delar sammansluter sig till processer, system, helheter, uppstår helt nya "verkligheter", som fungerar på andra och mer komplicerade sätt än de ingående beståndsdelarna var och en för sig. Delarna ingår en förening, och i en förening blir de enkilda elementen inte längre desamma.
 Jag skall ta två exempel, inte från fysiken - motståndarna består i första hand av fysiker eller hänvisar till "seriösa fysiker" - men näst intill, från kemin. Vatten består som vi vet av väte och syre (H2O) och koksalt av natrium och klor (NaCl). Men de två sammansatta ämnenas egenskaper kan på intet sätt förstås utifrån beståndsdelarnas. "Vattnigheten" hos vattnet har inget som helst att göra med egenskaperna hos väte och syre, och sältan hos saltet kanske ännu mindre med vad som utmärker natrium och klor. I och med att i båda fallen två grundämnen har ingått en kemisk förening har två helt nya, sammansatta ämnen, en ny verklighet uppstått, en verklighet som från de ingående delarnas horisont är totalt oförutsebar och överraskande.
 Detta gäller på alla nivåer: kemi, fysiologi, biologi, psykologi, sociologi, filosofi, vetenskap, konst etc. Varje nivå är visserligen beroende av de tidigare för sin existens, men väl en gång tillkommen fungerar den autonomt, på egna villkor, med egna kvaliteter. De förrädiska nyckelorden hos Larhammar och Bak: "förenliga med" och "överensstämma med" är sanna i den poänglösa eller tautologiska meningen att kvarkar, atomer och molekyler respektive "de grundläggande lagarna" tillhör samma verklighet som människor och galaxer respektive termodynamikens värld. Men hur skulle man därutöver kunna avgöra att mitt själsliv eller Picassos Guernica är "förenliga med" vår kunskap om kvarkar? Här blir utsagan så intetsägande, att den närmast får betecknas som dum.
 Ännu mindre är det så att delarna bestämmer över de högre nivåer som de varit med om att skapa. Begreppet "prioritet" har bara genetisk mening, betyder inte att de högre nivåerna kan reduceras till de lägre eller på något sätt måste "överensstämma" med dem i meningen inte gå utöver eller inte avvika från dem. Tvärtom, det utmärkande för de högre, mer organiserade och komplicerade nivåerna är just att de fungerar långt mer sofistikerat, på sätt som man inte ens kan drömma om på de lägre. Vilket Larhammar på sätt och vis erkänner i sin första citerade, rätt naiva mening: "Vi bygger ingalunda vår förståelse av människan enbart på studier av kvarkar." Nej, det får vi verkligen hoppas, eller var det någon som trodde det?
 Förhållandet illustreras märkligt nog också av själva omslagsbilden på det aktuella numret av Folkvett. Till en uppvaktande kavaljer avger en flicka den mindre uppmuntrande repliken: "Du är bara ute efter mina molekyler". Nej, det är precis det han inte är. Också den mest renodlade sexuella invit ser till helheten, flickan som människa, om också bara till den sexuella aspekten av henne. Molekyler är inte sexuella, det ligger långt över deras nivå.
 Liksom hos Bak leder detta sätt att resonera också hos Larhammar till en desavouering av Prigogine: "Att Lagerroth framhäver nobelpristagaren i kemi 1977, Ilya Prigogine, som sin läromästare är mycket belysande /.../. Prigogine har visserligen lanserat intressanta teorier, men hans idéer om kaos och irreversibilitet är spekulationer och har haft inflytande huvudsakligen bland icke-experter." Icke-experter bör utläsas som andra än fysiker. Fysiken har haft tolkningsföreträde för förståelsen av världen i 350 år, men i dag är det slut med den saken, och det kan "seriösa fysiker" - ett ojämförligt honnörsord i dessa kretsar - och deras anhängare varken förstå eller acceptera.
 Det skeva förhållandet till Prigogine framstår f ö än tydligare av den omedelbara fortsättningen. Larhammar säger sig citera en recension i American Journal of Physics 1985 av en bok av Prigogine med titeln "Materiens ordning och oordning". Men mig veterligt finns det ingen sådan titel i Prigogines verk, väl däremot "Order out of Chaos" från 1984. Och bibliografin över tidskriften i fråga på Internet upptar överhuvud inget nummer om Prigogine. Namnet på recensenten anges inte, men tendensen är densamma som hos Bak: det är fråga om "prigoginskt nonsens", och samtliga dennes generaliseringar är felaktiga.
 Beträffande Prigogines "idéer" ser jag mig nödsakad att hänvisa till sidorna 55-117 i min "Världen och vetandet sjunger på nytt". Där finns, såvitt jag vet, den mest ingående framställningen av dessa idéer på svenska. Samtidigt har jag svårt att undanhålla en krypande misstanke att mina domare i Vetenskap och folkbildning kanske inte penetrerat dessa sidor så grundligt, som önskvärt vore inför utnämningen...
 I själva verket har de fullständigt misstagit sig om min person och position. Jag har inte försvurit mig åt astrologi, alkemi, UFO:n och liknande; tvärtom har jag på sistone råkat i konflikt med talesmän för "det kosmiska medvetandet", med dem som tänker sig medvetandet som det första och "materien" som något sekundärt. Min grundhållning är i stället att vara öppen men kritisk, kritisk men öppen. Mina domare lämnar inget övrigt att önska i fråga om kritik och skepticism - en i min erfarenhet typisk svensk ensidighet (jfr Kellgren och Rosenstein under Upplysningen). Men med öppenheten är det så mycket sämre. Den som vet hur allt är behöver ingen öppenhet. Alldeles oberoende av hur stor hans blinda fläck är, den som vi alla bär med oss och som ständigt kräver öppenhet och ödmjukhet.
 Varför, måste man fråga sig, är dessa personer och denna förening så starkt engagerade i sin verksamhet? Deras egen förklaring är naturligtvis att de vill avslöja skoj, bedrägerier och charlataneri (ett favoritord) på vetenskapens område. Det är ju vällovligt, men problemet är att avgöra vad som är skoj och bedrägeri. Svagheten är att allt som inte kan godtas av "seriösa fysiker" hänförs hit. Även andra forskare kan ju vara seriösa, t ex generalister, även om deras resultat inte stämmer överens med fysikernas ensidiga och avskalade världsbild. Och det är lika ovetenskapligt att förneka det som inte är känt och klarlagt som att bejaka det. Något de ständigt försyndar sig mot.
 Men engagemanget, intensiteten och den kategoriska hållningen är sådana, att denna förklaring inte räcker. Jag tror att det hela bottnar i en existentiell oro, ett behov av trygghet som hotas av allt som inte kan beräknas och förutses med total säkerhet. Världen får helt enkelt inte vara sådan. Jag har studerat ett sådant fall: Georg Klein, där bakgrunden och orsaken i hans erfarenheter som ungersk jude är klara och förståeliga nog (Dialoger med Georg Klein, tryckt i Tanke och känsla 1999:1, men också utlagd på (slutet av) min hemsida http://home.swipnet.se/erland-lagerroth/.) Men redan Newton var ett utpräglat sådant fall: "Kunskap som kunde matematiseras gjorde slut på hans oro ... /Det faktum/ att världen lydde matematiska lagar var hans säkerhet" (se närmast min Världen och vetandet sjunger på nytt, s 32).
 Det kan också finnas en tredje orsak. En känd fysiker, meddelar mig en sagesman, anförtrodde honom en gång, att han helt enkelt var oförmögen att förstå, att en helhet skulle kunna vara mer än summan av sina delar. Jag har också själv bevittnat samma oförmåga hos en naturvetare. Sådana lakuner har tydligen att göra med de två hjärnhalvornas (i och för sig omstridda) funktionssätt. Den forskare vars begåvning ligger i vänster hjärnhalva med dess analytiska, språkliga och matematiska kompetens och som därför hänger sig just åt sådana verksamheter, kan kanske utveckla total inkompetens på helhetstänkandets område.
 Hur det än må vara med förklaringen, så är det något av Sankt Göran som Riddaren av den sorgliga skepnaden över dessa den enda sanna och rätta vetenskapens stridsmän. Och många är avundsjuka på mig för den utmärkelse jag fått mottaga av dem.
 För övrigt är Larhammars genmäle naturligtvis fullt av avsiktliga och oavsiktliga felläsningar på det sätt som är vanligt inom den polemiska branschen, men det finns det ingen anledning att spilla utrymme på här.

Replik III, föranledd av en aborterad debatt i ABF i Stockholm våren 2001 (Vetenskap och Folkbildning ville inte vara med).

Våra svenska talibaner

Talibanernas hjältedåd mot försvarslösa Buddha-statyer i Afghanistan har inte väckt någon entusiasm ens i vårt sekulariserade land. Vad skall man då säga om våra egna talibaner, medlemmarna av föreningen "Vetenskap och Folkbildning", som trosvisst värnar om den rena vetenskapen, sänder bannstrålar mot "pseudovetenskap" och varje år stolt meddelar pressen vem de utnämnt till "Årets förvillare"?

De är i själva verket ännu radikalare än talibanerna, för de – eller i varje fall deras ordförande Dan Larhammar – ställer frågan "Varför förkasta bara tusen gudar?" Och svarar själv: "Den som tror på en enda gud har redan förkastat tusentals andra. Alla är de kulturellt betingade minnen som saknar motsvarighet utanför våra hjärnor." (SvD 990822)

Det sista låter lite häftigt, och man frågar sig hur Larhammar vet att gudarna bara finns i våra hjärnor. Jo, han kan "berätta om några tankeväckande rön från den biologiska forskningens frontlinjer. En fascinerande serie experiment" har visat att om man alstrar ett svagt magnetfält vid höger tinninglob, så upplever försökspersonen närvaron "av något mänskligt eller annat väsen", t ex jungfru Maria, Jesus eller Allah. Alltså är dessa ingenting annat än magnetfält vid tinningloben, om också "kulturellt betingade". (SvD 990724)

Ja, så har den grunda rationaliteten alltid resonerat, än en gång är det fråga om ingenting-annat-än-tänkandets sanslösa misstag. Det förhåller sig ju också så, att om man med en elektrod vidrör olika delar av en frilagd hjärna, så kan personen uppleva minnen från omvärlden av alla de slag. Skall vi av det dra slutsatsen att omvärlden bara existerar i vår hjärna? Den enkla förklaringen är ju att alla våra intryck utifrån går via hjärnan, och det är därför föga överraskande att också upplevelsen av Gud går den vägen.

Larhammar fick mycket mothugg i Svenska Dagbladet, när det begav sig, men det har inte hjälpt. Han och föreningen är på offensiv, och Larhammar har i Uppsala fått Hedenius-priset – en logisk utnämning, kan det tyckas, fast pristagaren förnöjt konstaterar att Hedenius och han går skilda vägar i sin religionskritik och att detta ger kritiken trovärdighet.

Hur skall man då få perspektiv på en verksamhet som den "Vetenskap och Folkbildning" bedriver? Jag tror att ett sådant finns att hämta i en underfundig liten engelsk "science-fiction classic", ytterst originell men samtidigt besläktad med Swifts Gullivers resor och Lewis Carrolls Alice in Wonderland. Författare är Edwin A. Abbott (1838-1926), berättelsen heter Flatland, och den sägs ha kommit i sin "andra och reviderade upplaga" 1884 (Alice 1865).

Abott var inte matematiker som författaren till "Alice", men han hade högre matematik som hobby. Lewis Carroll för i sin saga Alice ner i underjorden, Abbott däremot rör sig i sin berättelse mot högre dimensioner.

Se vidare första inlägget ovan!

REPLIK IV:

SÖKARE OCH BESSERWISSRAR (VÅREN 2002)

Det var ju roligt att Dan Larhammar har stigit ner från sina "vetenskapliga" höjder och nedlåtit sig att skriva i Sökaren. Men jag tror inte man skall bemöta honom genom att gå in i hans argumentering och söka motbevisa honom där. Det lönar sig inte, därför att han kommer alltid att vara den som vet bäst, vet vad som är "vetenskap" och vad som är "pseudovetenskap". Hans psyke kommer aldrig att tillåta att vinkelpinnars rörelse kan bero på annat än ofrivilliga muskelrörelser, och de experiment Dean Radin redovisar måste alltid vara vetenskapligt otillfredsställande. Något annat är otänkbart, därför att det skulle rubba den världsbild han tryggt vilar i.

I stället skall jag belysa Larhammars och hans förenings verksamhet genom några paralleller som jag samlat på mig genom åren. Paralleller alltså till det självpåtagna och egenrättfärdiga utnämnandet av forskare till "förvillare", forskare som tänker i nya banor. En verksamhet som gör anspråk på att vara kritisk men som är helt okritisk i fråga om utövarnas kompetens att förstå och bedöma de nytänkare de ger sig på. De vet bättre, så är det bara.

Tidigare i historien var det en annan självokritisk auktoritet och makthavare som pekade ut förvillarna, nämligen kyrkan. Kopernikus och Galilei blev visserligen inte brända på bål, men det blev Giordano Bruno. När vetenskapen sedan som en självklarhet övertog kyrkans roll som vaktare av den rätta tron, tändes det inga bål, men skillnaden behövde inte bli så stor. Ett klassiskt fall, som alltid upprört mig, är läkaren Ignaz Semmelweis i Wien. Han upptäckte 1847 orsaken till barnsängsfeber, men på ett sådant sätt att hans kolleger kände sig kränkta. Hans upptäckt förnekades och han själv mobbades så häftigt att han förlorade förståndet. Vetenskapen är förvisso ingen barmhärtighetsinrättning, men den är heller inte någon rättskaffens institution.

Så illa gick det kanske inte för Alfred Wegener och Boris Belusov (fast jag vet det ju inte). Tysken Wegener framlade 1912 sin "kontinentalförskjutningsteori": kontinenterna skulle en gång ha hängt ihop och sedan förskjutits till sina nuvarande lägen. Men teorien förlöjligades och mannen med den. Först långt efter upphovsmannens död blev den vetenskaplig sanning under namnet "plattektonik". Ryssen Belusov iakttog spontant uppkommande färg- och formfenomen i en kemisk blandning, vilka återkom med urverksmässig precision. Men reaktionen avvek så från allt vad man var van vid, att hans redogörelse för saken refuserades med motiveringen att hans "föregivet upptäckta upptäckt" var fullständigt omöjlig. Först när Zjabotinskij långt senare fick fram ett klarare färgspel från rött till blått, vände opinionen, och det slutade med Lenin-priset till båda 1980 – tio år efter Belusovs död. Men Belusov-Zjabotinskijs reaktion är en av grundstenarna i den nya vetenskapen om självorganiserande system.

Barbara McClintock visade redan på 1940-talet att DNA i majs kan omorganisera sig intelligent genom "hoppande gener" – en svår förvillelse i darwinismens värld. Men tiden "var inte mogen" för den upptäckten heter det med rörande oskuld och aningslöshet i Nationalencyklopedin. För det betyder i klartext att (neo)darwinismen var den enda tillåtna sanningen om ärftlighet – d v s dagens sanning. Så kortsynt är vetenskapen, så fördomsfullt samhället, så effektivt fungerar censuren. Fram till den punkt då den nya sanningen inte längre kunde hållas tillbaka – och McClintock fick Nobelpriset 1983.

Lynn Margulis lanserade en helt ny och märklig teori om varför mitokondrierna i våra celler har sitt eget DNA, skilt från cellen och organismen i övrigt. De skulle från början ha varit självständiga bakterier som, då hungersnöd hotade, "flyttade in" i cellen till bådaderas gagn. Denna teori om "endosymbios" utdömdes från början som kätteri, men har sedan accepterats av de flesta i den biologiska världen, helt enkelt därför att det inte finns någon annan plausibel förklaring. Livet är inte bara intelligent utan verkar också för sin överlevnad genom samarbete – vad Darwin aldrig förstod. Men i stället måste vi människor lära oss denna konst om vi skall kunna överleva.

Så är vetenskapens historia full av snillrika upptäckter, som avvikit från "vad man varit van vid". Och full av små trångtänkta besserwissrar som inte kunnat fatta och acceptera det nya men som haft tid och lust att håna och förlöjliga större andar eller åtminstone större idéer. Ytterligare ett fall är ju f ö Darwin själv, som i hög grad behandlades som en förvillare, innan hans idéer slog igenom. Och Einstein som fick Nobelpriset först 1922, men då inte för relativitetsteorin, som man inte förstod sig på, utan för upptäckten av den fotoelektriska effekten – som han gjorde 1905!

Vad man skulle vilja tillhålla alla dessa som utnämnt och utnämner förvillare är att skilja mellan att kritisera och att förneka. Att vara kritisk är förvisso vetenskapligt men att förneka det som inte bevisats vara falskt, är det inte – det är bara fördomsfullt. Men detta passar inte Larhammar et consortes, som med all makt förnekar allt som inte passar in i den världsbild, som är deras trygga grund i liv och forskning.

Med allt detta har jag naturligtvis inte sagt att alla som söker också finner, finner något värdefullt och hållbart. Inte heller att det inte skulle förekomma skoj och bedrägeri på detta område som på alla andra. Men jag har inte intrycket att det är sådana klara och enkla fall som "Vetenskap och folkbildning" ägnar sig åt.

Lite lustigheter och löjligheter finns det också i Larhammars inlägg. Hans avsaknad av Gudstro har ingen betydelse för hans kritik av Ehdin, skriver han. Tror jag det, men ingen har väl heller sagt något så dumt. Och sedan frågar han hur jag (EL) skulle reagera, om någon ville avfärda mina "kunskaper i litteratur" med att jag tror på Gud. Jag skulle allt bli ganska förvånad, för jag visste inte att jag trodde på Gud – men det är ju väl att Larhammar vet.

Sedan avslutar Larhammar med att grötmyndigt förkunna att "utmärkelsen" "Årets förvillare" är "en nödvändighet för att uppmärksamma allmänheten och media på de mest extrema förvanskningarna av vetenskap". Det är ju möjligt att jag någonstans "förvanskat" Larhammars ortodoxa vetenskap, men "extrema" förvanskningar – det är väl ändå att ta i när det gäller undertecknad som varken ägnat sig åt astrologi, alkemi, utomjordingar, tomtar och troll eller ens parapsykologi!

Till sist förmanar Larhammar från sin höga position som självutnämnd domare oss stackars förvillare: "Det är trist om de personer som får utmärkelsen håller varandra om ryggen i stället för att besinna sig och ägna sig åt eftertanke…" Men snälla någon, att hålla varann om ryggen måste väl ändå vara en naturlig reaktion från dem som hukar under dråpslaget att bli utnämnda till förvillare! Ännu naturligare än för medlemmarna i det sällskap för inbördes beundran som utdelar slaget.

Om det nu inte i stället hade varit så att vi "förvillare" skrattar åt dessa bålda skarprättare med deras trubbiga svärd! Än en gång är don Quijote ute och rider och slåss med väderkvarnar…

Erland Lagerroth

Forskare, tänkare, sökare

med ett förflutet i den akademiska världen.

"Sökandet är vårt största äventyr" (Rolf Edberg)

REPLIK V

SÄTT ATT SKRIVA OCH TÄNKA (hösten 2003)

Tilläggas kan att jag blev utsedd till årets förvillare för 1998 på grund av mina ”enträgna försök att göra en ytligt mystifierande attityd till naturvetenskapen akademiskt respektabel”. En uppföljande, nergörande recension av min bok ”Nya tankar, nya världar” (1999) i föreningens lilla tidskrift ”Folkvett” av Hanno Essén (1/2001) rubricerades ”Nya ordfloder från Lagerroth”. Varför ”mystifierande”, måste man fråga, varför ”ordfloder”? Jo, därför att de som skrivit inte har förstått vad de läst, inte kunnat följa med. De är helt enkelt inkompetenta.

Och det är inget konstigt med det. De är vana vid professionella facktexter inom de områden där de är verksamma, skrivna av fysiker eller biologer etc. för kolleger inom samma område, texter som jag själv är inkompetent att läsa och förstå. Men jag skriver på annat sätt, med andra utgångspunkter och med andra mål, i annan diskurs. Som låter sig förstås av min hemsida (www.lagerroth.com) arbetar jag på basis av mångåriga erfarenheter som litteraturforskare men samtidigt i anslutning till den väldiga nya utländska litteratur om vetenskap-världsbild-sätt att tänka, som jag i någon mån sökt introducera men som tycks ha så märkligt svårt att vinna inträde just i Sverige. I efterföljd av Linné, Berzelius, Hedenius är det här bara den mest faktiska, empiriska vetenskap som gäller.

Sådan som kritikerna i Vetenskap och folkbildning ägnar sig åt. För dem är jag därför en främmande fågel, och vad jag bedriver är ”pseudovetenskap”. Med Ken Wilber skulle jag i stället vilja säga att jag arbetar på nivån ”orienterande generaliseringar”. Den är naturligtvis mindre närsynt faktamässig, men å andra sidan kan man orientera sig bättre och se sammanhang som är osynliga på den lägre nivån. Till exempel mellan själ och kropp, materia och medvetande, människa och natur.

Jag tror att det är sådan forskning vi är i behov av just nu.

Men det finns också en annan sida av denna oförståelse: det är därtill fråga om olika sätt att tänka. Jag minns ännu min förbryllade förvåning, när jag läste Joachim Israels Språkets dialektik och dialektikens språk (1980). Där presenterades ”det dialektiska tänkandets fyra grundläggande kategorier”: totalitet och interna relationer, process och relationers relationer (82 ff). Med totalitet (helhet) och process kände jag mig hemma, dem hade jag själv upptäckt och gjort centrala i mitt tänkande. Men ”interna relationer” – på vad sätt interna, interna inom vad?

Jo, där ligger den tydligaste skiljelinjen mot den traditionella empiriska vetenskapen. När den skall undersöka verkligheten börjar den alltid med analys, sönderdelning av objektet, ofta(st?) också med att reducera delarna till någon mer elementär nivå. Betecknande är att ”analys” sedan långt tillbaka blivit synonymt med ”vetenskap”. Helheten blir därmed förintad, blåst, redan från början. När delarna sedan klarlagts, kan de relateras till varann i externa relationer. Men den forskning som Joachim Israel och jag representerar söker från början få grepp om de helheter som världen är full av och urskiljer inom dem relationer, interna relationer, relationer som är betingade av den helhet de ingår i och av relationer sinsemellan inom den. Och allt detta är i rörelse, befinner sig i en fortgående process. Vilket inte utesluter begrepp som struktur och ordning: de är tillfälliga egenskaper hos processen, en genomskärning så att säga vid en viss tidpunkt.

Två olika tanketraditioner, tankeformer möts och korsas, en kollison är oundviklig. Och den part som är minst utvecklad, som inte satt sig in i och överskridit motparten, är snabb med att utnämna de andra till förvillare.