|
Värld och världsbild i förändring
2003-12-01 00:54
Av:Bitte Jansson
Erland Lagerroth
Sökandet är vårt största äventyr (Mareld)
Det ska sägas med en gång: Erland Lagerroth är en kättare.
Åtminstone för alla traditionella forskare, inklusive humanisterna, där han
har sin ursprungliga hemvist. Säkert dock med undantag för många fysiker,
vars bild av världen och
vetandet accelererat på ett sätt som vi andra nog har mer än svårt
att göra oss en föreställning om.
Lagerroths kätteri är nu ingen hemlighet. Hans bok
Litteraturvetenskapen vid en korsväg (1980) betraktades redan den som något
av en stridsskrift. Det har blivit åtskilliga böcker sedan dess där han
undan för undan vidgat och breddat perspektivet (så t ex i Mot en ny
vetenskap, Världen och vetandet sjunger på nytt och Nya tankar, nya
världar).
Naturvetenskapen i fokus
I den nu aktuella boken Sökandet är vårt största äventyr (Mareld)
står filosofin, vetenskapsteorin och naturvetenskaperna i fokus lika mycket
som någonsin humaniora. Det är inte uttryck för någon värdering,
snarare en ny vända in i C P Snows till synes olösliga fråga om
"de två kulturerna", deras förutsättningar och inbördes
förhållanden. Lagerroth presenterar, inventerar och diskuterar en mängd
verk av författare och forskare från Rolf Edberg till Ken Wilber, Goswami
och Ilya Prigogine. Men han redovisar också seriösa studier i och samtal
med representanter från vårt svenska "etablissemang", som Lars
Gyllensten och Georg Klein.
Prigogine fick Nobelpriset i kemi redan 1977 för sin teori om
"dissipativa strukturer". Lagerroth menar att den snarare borde
kallas en upptäckt, som "visat på en ny existensform och därmed skapat
en ny världsbild. Världen är inte en addition av passiv materia eller en
mekanisk maskin utan ett hav av självorganiserande system, som skapar nytt
när de omskapar sig själva.
Eftersom Prigogine fick Nobelpriset 1977 just för detta, har han
därmed också gjort den största inbrytningen hittills i den traditionella
vetenskapen".
Den "nya" vetenskapen har haft grepp om oss sedan
1600-talet och har det alltjämt. Men den har förlorat en del av sitt
tolkningsföreträde.
Humaniora har länge och ängsligt försökt legitimera sin
vetenskapliga status genom att närma sig naturvetenskapens paradigm och
mönster.
Inte minst, säger Lagerroth, "genom att acceptera dess
världsbild och efterhärma dess metoder: analys, reduktion, ja t o m
kvantifiering".
Vad är det för fel i det då? Inget alls, i och för sig, menar
Lagerroth.
Analysen kan vi aldrig undvara, empirin inte heller, men hur långt
räcker det? Ett nytt synsätt måste innesluta , men också överskrida dem.
Enligt Lagerroth är helheten är inte bara mer än sina delar, den
är en föränderlig och självskapande struktur (min kursivering), som inte
gör halt vid skiljelinjen mellan materia och medvetande, ja, inte ens
mellan organiskt och oorganiskt. Antingen kan man välja delarna och dess
summa eller se "virveln", strukturen, och delarnas ständigt
föränderliga och vidareutvecklande funktion i den. Här finns också
medvetandet integrerat, och då inte som ett "epifenomen", den
felande
länken som vi har lite genant svårt att bestämma. Det handlar om
ett gränsöverskridande och självkorrigerande, ja, självskapande system, som
den traditonella forskningen har lätt för att avfärda som
"metafysik". Utan att komma med någon närmare definition,
eftersom denna vetenskap så att säga redan har definierat sig själv.
Prigogines efterföljd
Ljuslågan, vattenvirveln är författarens enklaste och nära nog
banala men talande bilder för det system för livet och universum han vill
visa på. Och han gör det bl a i Prigogines efterföljd:
"Virvlar är vi omgivna av överallt: orkaner och cykloner i
öst och väst. Men de är ju bara delar av den stora, den största virveln:
solenergins enorma kretslopp på Jorden. Andra sådana delar är vattnets
kretslopp, för att inte
tala om det kretslopp som är villkoret för allt liv: växternas och
bakteriernas fotosyntes, som med hjälp av solljuset skapar den egna
existensen och därtill frisätter det syre som driver djur och människor.
Det är en fråga om en annan existensform än den lineära som det
gamla tänkandet förutsätter ( min kursivering), en som med sin
svårförstådda turbulens inte låter sig behärskas och säkerställas."
Ett intressant exempel tar Lagerroth från datavärlden: 50- och
60-talen medförde ett genomslag för systemtänkandet inom tekniken:"Men
systemtänkandet blev vid denna tid också utsatt för generell kritik, därför
att det inte ledde till en formell matematisk teori. Naturligt nog eftersom
samtidens matematik inte dög till att beskriva systemens icke-lineära
dynamiska existensform. En sådan matematik kom emellertid att växa fram med
datorn: (—-). En matematik som överaskande förmår handskas med den
verklighetens komplexitet som den traditionella matematiken sopade under
mattan."
Om vi lämnar det lineära tänkandet ryker väl självklarheten hos
både Big Bang och Darwin. Onekligen utmanande.
"Den nya vetenskapen" gjorde slut på kyrkans
tolkningsföreträde.
I modern tid och här på hemmaplan rensade Hedenius upp i rigida
strukturer och teologisk bråte. Men sedan var det stopp: Vi fick en
"vetenskapskyrka " och därmed vattentäta skott mellan tro och
empiriskt, "verifierbart", vetande.
Holistiskt synsätt
Det här är ett ämne som länge engagerat Elisabet Hermodsson, som
både i sin konst och sitt författarskap i decennier ägnat sig åt
vetenskapsteori och civilisationskritik. Hennes holistiska synsätt är
naturligtvis
övergripande, men samtidigt logiskt och knivskarpt. Hon ägnas
också ett avsnitt i Lagerroths bok, som gärna kunde ha varit mer utförligt.
Den intresserade rekommenderas att omedelbart gå till hennes bok Där
världen blir till (bokförlaget Åsak, 2000). Där får vi också en överblick
över hur hennes tänkande vuxit fram — och hur chockerande mycket av det som
nu presenteras som "nytt" hon föregripit! Inte minst dogmen om
"objektiva fakta", ideologilöshet, frihet från värderingar ...
Som Lagerroth och den forskning han intresserar sig för ser det
får vi välja mellan att bygga på paradoxen slump och nödvändighet ( något
som han med Ken Wilber kallar Hoppsan-filosofin) och en gränsöverskridande,
föränderlig integration och samverkan mellan delar och strukturer. Med den
senare försvinner också klyftan mellan "de två kulturerna" på
vägen mot något som allt mer börjar skymta — "General science".
Har då Lagerroth ett teleologiskt synsätt? Knappast, men han
nämner gärna termen teleonomi, som inte handlar om gudomlig avsikt, men väl
om naturens egen. Från oväntat håll, säger han, "från naturen själv,
återkommer här aktivitet, målinriktning och mening till den värld som i den
naturvetenskapliga ideologin har reducerats till enbart 'objekt'. Och vi
kan förstå att felet med 'materialismen' inte var att den var en lära om
materien, utan att den inte förstod sig på materien. På grund av den
anlytiska reduktionismen var den oförmögen att se att naturen fungerar som
självorganiserande system." Man har kort och gott begått ett
kategorifel (Wilbers term) när forskningen "reducerar det hela till
ett öga, ett område, som påstås vara det enda giltiga".
Lagerroth ser en befrielse från reduktionen, från de två
kulturerna: han ser ett universum att känna sig hemma i i stället för en
kall och alienerad Aniaravärld. Där är humanismen möjlig — "nämligen
en 'humanism' som också omfattar naturen". Vi skulle därmed slippa den
plågsamma navigeringen mellan Schylla och Charybdis, mellan vetenskaplig
objektivitetshybris och irrationalistisk tankeröra, som Klein talat om.
Droppen urholkar stenen
Tala om paradigmskifte — detta slitna ord! Och visst låter det
hädiskt — men min tro är att vi lär bli tvungna att välja ännu en gång.
Låter vi bli gör utvecklingen det åt oss. När gamla mönster har tjänat ut
självdör de, låt vara långsamt. Inte därför att determinismen och
evolutionen så säger, utan för att människor ser och tänker själva. Därför
att droppen urholkar stenen.
Lagerroth är en stimulerade, pedagogisk och spänstigt utmanande
skribent. Hans referenser är många och väcker en uppfriskande och obändig
nyfikenhet hos den som vill gå vidare, ifrågasätta och söka.
Kort sagt, forska.
|
