Naturvetenskapen som ideologi

Av Erland Lagerroth

Den 27 november 2001 hörde jag ett föredrag av Nils Uddenberg om ”Tro och vetande” på Den nya filosoficirkeln i Lund. Det innehöll kanske inte så mycket nytt om det rubricerade ämnet, men mot slutet brände det till, åtminstone för mig. Det gällde Darwins förklaring av evolutionen, alltså tanken att utvecklingen berodde på slumpmässiga variationer, att den inte var målinriktad.

Det var denna tanke, framhölls det, som gjorde att Darwin mötte så häftigt motstånd. Tidigare hade man kunnat skilja mellan sekundära orsaker och primära, och vetenskapsmännen hade kunnat se det så att de på vardagarna utforskade de sekundära orsakerna, medan de på söndagarna kunde gå i kyrkan och där hylla den primära orsaken, Gud. Men Darwin rationaliserade bort den primära orsaken: allt var ett verk av slumpen. Detta hade man mycket svårt att acceptera. Och Uddenberg nämnde att en av de första entusiastiska darwinisterna i Sverige, botanisten Fredrik Areschough i Lund, menade att det ändå måste finnas en vilja som ledde utvecklingen, ledde den mot människan.

Men i dag, framhöll föredragshållaren, är det allmänt accepterat i naturvetenskapen, att kemiska och fysikaliska processer slumpmässigt leder utvecklingen. Och med stark emfas betecknade han detta som ”den djupt naturvetenskapliga tanken”.

Till sist berördes också frågan om hur objektiv vetenskapen kan vara. Styrs inte den som så mycket annat av ideologier? Och Uddenberg refererade till Bengt Olle Bengtssons bok Genetik och politik, där det påvisas att de klassiska genetikerna i Lund i början av 1900-talet hade stora politiska idéer och att detta påverkade deras forskning. Men, framhöll Uddenberg, deras resultat har ändå stått sig. Vetenskapen kan leva trots att utövarna ”är nästan blinda av sin ideologiska övertygelse”.

På hemvägen funderade jag över detta slut på föredraget. Den rena, objektiva vetenskapen förutsattes vara främmande för ideologier, och samtidigt betecknades uppfattningen att utvecklingen slumpmässigt styrs av kemiska och fysikaliska processer som ”den djupt naturvetenskapliga tanken”. Om denna tanke är djupt naturvetenskaplig, måste det betyda att den på något sätt är konstitutiv för naturvetenskapen. Och man behöver inte tveka om på vad sätt: grundläggande för den moderna vetenskapen från 1600-talet, för Galileis och Newtons vetenskap, var att man enbart skulle syssla med det som kan mätas, alltså med kvantitativa fakta, enbart söka svar på frågan ”hur” och inte ”varför”. Frågor om mål och mening var a priori uteslutna. Denna hållning blev också grundläggande för den vetenskapsakademi, Royal Society, som bildades i London, liksom för dess systerorganisationer i andra länder. Darwin bidrog sedan med att fokusera slumpen.

Om detta skulle väl inte vara så mycket att säga, om det inte hade funnits andra uppfattningar om naturen. Men just detta är fallet, inte bara så, att man hade en annan uppfattning, innan Darwins slumplära blev allmänt accepterad, utan också så att det i dag växer fram en allt starkare alternativ vetenskap. Betyder det inte att den naturvetenskap som Uddenberg talade om och som hans kolleger inom etablissemanget hyllar, själv är en ideologi? En ideologi som delar egenskapen med andra ideologier att inte vara objektiv. Denna naturvetenskap är knappast en förutsättningslös vetenskap om naturen utan en vetenskap om naturen på särskilt sätt, med särskild grundhållning.

Men hur skulle man då i dag kunna tänka sig en annan möjlighet? För att förstå det bör man betrakta de instanser som historiskt sett varit parter i målet, nämligen Gud, människan och naturen. Till en början var det Gud som var den aktiva: det var – enligt Första Mosebok – han som skapade både naturen och människan och sedan handskades med båda efter eget gottfinnande. Men med den moderna vetenskapen från 1600-talet och inte minst med den teknik som följde i dess spår trädde människan alltmer fram som likaberättigad part: hon visade sig i hög grad kunna vara aktiv och skapande. Och när sedan sekulariseringen satte in och Gud föll bort, stod människan ensam kvar som den handlande och skapande.

Den tredje parten, naturen, har (utom i tankemönster som magi och alkemi) hela tiden bara setts som passivt objekt för Guds eller människans manipulationer. Ett passivt objekt som i den analytiska naturvetenskapens ideologi därtill har reducerats till atomer, atomdelar, kvarkar, strängar.

Men om man inte på detta sätt denaturerar naturen till dess minsta beståndsdelar utan låter den förbli vad den är, nämligen ett hav av dynamiska helheter, verkande system, blir bilden en annan. Då kan man, som strax skall visas, se att också denna tredje part kan vara aktiv, kan agera och det på ett allt annat än slumpartat sätt. Då kan naturen överta Guds roll och skapa sig själv – och till sist också människan. Den värld vi lever i är långt mer lik oss själva än den naturvetenskapliga ideologin har låtit oss tro.

Detta är dock ett alternativt sätt att tänka, som på flera sätt är motbjudande för den etablerade vetenskapen. För det första avviker man då från de stora mönstren från 1600-talet: Galilei, Descartes, Newton, som just knäsatte principen om en analytisk naturvetenskap som reducerar allt till dess minsta beståndsdelar och elementära lagar.

För det andra skulle ett erkännande av naturen som aktiv part, sidoställd med människan, innebära ett fjärde steg i den detronisering av människan, där de tre första stegen är välbekanta: Kopernikus förvisar jorden från dess position som världsalltets mitt till att vara en satellit kring solen; Darwin förvisar människan från hennes plats som Guds avbild till en sen produkt av evolutionen; Freud visar att människan inte ens är herre i sitt eget hus utan avhängig, för att inte säga styrd, av sitt omedvetna. Denna fjärde detronisering innebär nu att det passiva objekt som människan alltmer har vant sig vid att se blott som medel och material för sina egna skapelser och syften, är hennes jämlike som handlande, som agent i rum och tid.

Man förstår nu bättre det förbittrade motståndet mot alla försök att tänka annorlunda: det är fråga om att stöta bort en främmande kropp, att med alla medel försvara den stora arvsföljd som den etablerade naturvetenskapen är byggd över, dess ideologi.

Men hur skall man då tänka sig en alternativ naturvetenskap som förstår naturen som meningsfullt handlande? Också då är det fråga om fysiska och kemiska processer, men nu inte för materiens smådelar (inklusive DNA-molekylen) utan för de helheter och system som ömsevis har kallats dissipativa strukturer och självorganiserande system. De uppfyller vår värld, alltifrån virveln, ljuslågan och snurran till solenergins oändligt förgrenade kretslopp på jorden innefattande vädret, klimatet, havsströmmar, vattnets och andra ämnens kretslopp; alltifrån de minsta ekologiska system till det största: jorden själv, ”Gaia”; alltifrån den levande cellen över de stora systemen i kroppen till organismen själv. Och dessa fungerar allt annat än slumpvis: med hjälp av den underbara feed back-mekanismen strävar de, så länge energi finns att tillgå, efter att förverkliga och upprätthålla sig själva. Blir störningarna utifrån och/eller inifrån inte alltför stora, förmår de ofta nog att omvandla sig själva, så att de kan fortleva under de nya livsbetingelserna. Men det är, väl att märka, inte fråga om passiv anpassning utan om aktivt nyskapande i samverkan med omgivningen.

Från oväntat håll, från naturen själv, återkommer här aktivitet, målinriktning och mening till den värld, som i den naturvetenskapliga ideologin har reducerats till enbart ”objekt”. Och vi kan förstå att felet med ”materialismen” inte var att den var en lära om materien, utan att den inte förstod sig på materien. På grund av den analytiska reduktionismen var den oförmögen att se att naturen fungerar som självorganiserande system. Förmågan att se och förstå i helheter tycks nära nog ha försvunnit i den ”moderna” vetenskapens 350-åriga tradition.

En komplikation till det nu sagda kan sägas vara att den främste skaparen av detta nya betraktelsesätt, Ilya Prigogine, år 1977 fick nobelpriset (i kemi), naturvetenskapens högsta erkännande. Men Prigogine är en omstridd person. Han är professor både i Bryssel och i Austin, Texas, han är hedersdoktor vid ett 50-tal universitet, och fem institut för studier av komplexa system är uppkallade efter honom. Den belgiske kungen har adlat honom till vicomte.

Det har också sagts mig att "det låg i luften" hösten 1977 att Prigogine skulle få nobelpriset; hans resultat och tankar hade då hunnit bli kända men kunde ändå upplevas som nya och lovande. Men hans kandidatur tycks i första hand ha drivits av hans professorskollega i fysikalisk kemi i Uppsala, Stig Claesson, som var vän med honom och beundrare av hans forskning sedan många år. Och priset har på intet sätt gjort Prigogine sakrosankt, särskilt inte bland fysiker, som med honom förlorade det tolkningsföreträde de haft i 300 år. Det har berättats mig att vid Prigogines nobelföreläsning 1977 lämnade en del fysikprofessorer lokalen. Den dansk-amerikanske fysikern Per Bak betecknar hans verksamhet som ”pseudovetenskap” och hans produktion som ”stolliga uppsatser”, och den svenske molekylärbiologen Dan Larhammar uppfattar hans idéer som ”spekulationer”, som haft inflytande ”huvudsakligen bland icke-experter”. Och Larhammar citerar en recension i American Journal of Physics som talar om ”prigoginskt nonsens” och att dennes generaliseringar ”är samtliga fel”.

Alla är dock inte lika rabiata. Nils Uddenberg själv är mer vidsynt, något som framgår av hans perspektivrika bok Ett djur bland andra? (1993). Han refererar klargörande huvudtankarna hos Prigogine, om också med ett frågetecken i rubriken: "Ett organiskt universum?", som säkrar reträttvägen. Och han medger att ändamålsförklaringar förekommer i biologin, även om han understryker att det inte är fråga om teleologi utan om teleonomi, inte om Guds avsikt utan om organismens egen. Han har också sinne för vikten av våra estetiska upplevelser av naturen.

Men där går så att säga gränsen. Trots erkännandet av organismernas strävan att ”förverkliga sig själva” hävdar han ändå med Monod slumpens herravälde. ”Det finns inget naturens slutliga mål”. Det gör det kanske inte, men det är onekligen påfallande att utvecklingen gått ”uppåt”, mot allt mer komplicerade varelser, av vilka människan är den tills vidare senaste. Att hävda att detta beror på ren slump – att vi lever i en ”hoppsan-värld”, som Ken Wilber formulerat det – är inte mer trovärdigt än att det skulle bero på de självorganiserande systemens ständiga överskridanden av sin tidigare, enklare skapnad. Eller som Erich Jantsch har uttryckt det: ”Evolutionens syfte, liksom dess riktning, är inte föreskrivna; de utvecklas tillsammans med systemen som bär evolutionen.” ”Evolutionen ger mening först i efterhand.” Men i dag är det lika comme-il-faut att bekänna sig till slumpen som det tidigare var att tro på Gud.

Däremot är det nog fåfängt att tänka sig någon ”övermänsklig intelligens”, som har skapat världen och bestämt vart det skall bära hän. Intelligensen är en alldeles för svag kraft för detta, har för begränsad räckvidd – den förmår inte behärska de feed-back-processer som gör det möjligt för oss att stå och gå och cykla, som reglerar och säkrar alla processer i vår kropp och som driver hela utvecklingen framåt.

Det märkligaste med Prigogines världsbild är alltså att naturen i den skapar sig själv, och vid ”instabilitetströsklar”, framkallade av yttre eller inre störningar, omskapar och förnyar sig till den underbara mångfald, som vi har privilegiet att leva i i dag. I motsats till Newton har Prigogine därmed skapat en teori, en världsbild, som omfattar både materien och livet, naturen och människan, och på så sätt är han större än Newton.

Ett slag av de störningar som medför förnyelse är naturligtvis de mutationer som neodarwinismen ser som (de enda) upphoven till förändringar. I övrigt tycks dock en svårighet med Prigogines världsbild vara att förvärvade egenskaper inte nedärvs, så är i alla fall evolutionsbiologins centrala dogm. Riktigt så enkelt är det dock inte, men det skulle föra för långt att här söka demonstrera det. I stället får jag hänvisa till fyra verk, som ger en mer nyanserad bild. Först två grundläggande arbeten: The Self-Organizing Universe av Erich Jantsch (1980; på tyska 1979) och Ordning ur kaos av Ilya Prigogine och Isabelle Stengers (fransk originalupplaga La nouvelle alliance 1979, svensk upplaga 1984 och 1985). Men därtill också två stora volymer som fokuserar just den biologiska problematiken under livets utveckling på jorden: Lynn Margulis och Dorion Sagan, What is Life? (1995) och Elisabet Sahtouris, Earthdance: Living Systems in Evolution (1999).

Här kan man lära att vi lugnt kan lägga åt sidan den gamla naturvetenskapens mekanistiska, deterministiska världsbild, som lämnat människan ensam i ett likgiltigt universum, ”varur hon framstigit genom en slump” (Monod). En världsbild som under hundrafemtio år har hotat att ta livsmodet från oss och som hos Camus har framfött vår tids ”Myten om Sisyfos”. I stället kan vi glädja oss åt en värld som är som vi, bara vi inte i Descartes och Newtons anda slår sönder den innan vi hinner se vilket under den är med alla sina mirakulöst fungerande självorganiserande system.

(Jag har avsiktligt utelämnat frågan om det stora sammanhanget, om utvecklingens riktning och eventuella mål. Det finns också i dag starka krafter som hävdar ett sådant övergripande sammanhang och gör det på basis av kunskaper eller upplevelser under meditation och kontemplation. Den som har imponerat mest på mig av dessa är Ken Wilber, och om hans världssyn har jag skrivit en större uppsats i Vetenskapssocietetens i Lund Årsbok 1999-2000. (Den kan laddas ner från min hemsida http://home.swipnet.se/erland-lagerroth .)

Jag har inga sådana upplevelser, bara en stark känsla för världen som under, som helgedom. Men jag är öppen för andras erfarenheter och inte inskränkt nog att försvära mig åt en tillfällig ideologi, låt vara 300 år gammal; inte högmodig nog att förkasta hela den tradition av mystik, som går genom mänsklighetens historia. De stora mystikerna betraktas ju än i dag med respekt i vår kultur, och denna respekt måste omfatta även de erfarenheter de har att delge oss, den världsbild de gett oss i arv.)